Varför vill Moderaterna upprepa sitt stora misstag från befrielsekampen och säga nej till solidariteten med Sydafrika och ställa sig passivt vid sidan av? Det frågar sig Bengt Säve-Söderbergh.
Två händelser dominerar helt det politiska livet i Sydafrika denna månad. Den ena är ett kärt jubileum.
För exakt tjugo år sedan valdes Nelson Mandela till president. Efter årtionden, ja snarare århundraden, av rasförtryck kunde det första demokratiska valet genomföras och landet få en regering som dominerades av dem som tidigare saknat alla elementära mänskliga och sociala rättigheter.
För detta hyllas också Sverige för att under årtionden tålmodigt ha varit den kanske mest trogna partnern i kampen mot apartheid. Inte minst för att ha hjälpt till att bygga upp organisationer som kunde förhandla och sedan ta över efter rasiststyret.
Vi bidrog inte med några vapen, men vi arbetade på bred front både ekonomiskt och politiskt. Regeringar, nästan alla riksdagspartier, fackföreningar, kyrkor och andra folkrörelser bidrog på många olika sätt och under lång tid.
Mängder av svenskar kan fortfarande och med rätta känna stolthet över att ha bidragit till denna unika och fredliga revolution. Nelson Mandela uttryckte detta i ett tal i Sverige med följande ord.: ”Begreppet mänsklig solidaritet fick en mening och ett konkret uttryck i Sveriges stöd till vår kamp. Vår seger var också er seger”. Om detta har jag skrivit en bok som just kommit ut.
Med rätta kallades denna förändring ett mirakel. Genom Nelson Mandelas storhet som ledare kunde freden räddas, de vita befrias från sin fruktan för ett svart styre och de svarta börja hoppas på ett bättre liv.
Att rädda freden, att skydda landet från ett blodigt inbördeskrig som i många andra länder vid den tiden slet länder i bitar, hade dock ett pris. Och det var ett dyrt pris.
Mandelas nya regering fann sig tvungen att lämna makten över ekonomin intakt, att främja ekonomisk tillväxt inom det näringsliv som under lång tid vuxit fram under rasismens lagar. Det bedömdes att andra vägar medförde risken att kapital försvann ur landet, att de som styrde företagsvärlden flyttade utomlands och att väpnade konflikter kunde uppstå igen.
Allt med resultat att framsteg omintetgjordes och att katastrof drabbade alla oavsett vilken hudfärg de hade. Nu lyckades man genom försoning och förlåtelse rädda freden och ge framtiden en chans.
Men priset var som sagt högt och det är om detta pris den andra stora händelsen i dagens Sydafrika handlar. Sydafrika går till val i början av maj och kampanjen är i full gång. Raslagarna är kastade på historiens sophög, alla vuxna har rösträtt och många människor har fått det avsevärt bättre.
Men Sydafrika lider i dag fortfarande av den största skillnaden i världen mellan rika och fattiga. Landet har en skyhög arbetslöshet och den cancerliknande korruptionen har med kraft växt sig allt starkare.
President Zuma anklagas dagligen och högljutt för att bland annat ha använt miljoner ur statskassan för att bygga sitt nya lyxiga hem. Bara hans närmaste tar honom i försvar. Kombinationen av ojämlikheten, arbetslösheten och korruptionen har medfört att många av de som jublade för tjugo år sedan nu är mycket arga.
Alla prognoser säger dock att ANC än en gång kommer att avgå med en komfortabel seger. Oppositionen är inte välorganiserad.
För drygt fyrtio år sedan på börjades på allvar det svenska stödet som hade en stor betydelse för utgången av kampen mot apartheid. Då visste vi att det skulle ta lång tid och kräva många insatser. Men övertygelsen om att det var rätt politik fick många att ställa upp. Det stöddes av alla riksdagspartier utom Moderaterna, som på den tiden var ett ganska litet parti.
I dag är Moderaterna det största partiet inom regeringen. Just i år har de beslutat att avsluta utvecklingssamarbetet med Sydafrika. Det skäl som uppges är att Sydafrika är ett medelinkomstland och därför ska klara sig på egen hand.
Sydafrika är i själva verket fortfarande ett ekonomiskt delat land där en minoritet äger det mesta och en stor del av befolkningen lever i misär. Det statistiska genomsnittet säger mycket lite om tillståndet i landet och om villkoren för att bekämpa den stora fattigdomen.
I Sydafrika finns ett stort intresse för Sverige, inte minst för vår historiska roll i befrielsekampen men nu framför allt för vad vi kallar den svenska eller nordiska modellen för välfärd. Apartheidpolitikens effekter kan inte utrotas på bara tjugo år. Många är övertygade att Sverige kan bidra med kunskap om hur man bygger ett mer öppet och jämlikt samhälle, inte minst för att motverka korruptionen.
Utmaningarna är fortfarande stora. Tar det så mycket emot för den svenska moderatregeringen att vara med om detta? Varför vill de upprepa sitt stora misstag från befrielsekampen att säga nej till solidariteten och ställa sig passivt vid sidan av?
Bengt Säve-Söderbergh, författare av den nyutkomna boken ”Vår seger var också er”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
