Varför straffa buset men inte bankerna?

LEDARE Det pågår många utredningar om kaoset på Finansinspektionen. Men det saknas en haverikommission. Det är obegripligt att regeringen inte förmår utkräva ansvar.

Nyligen kunde Svenska Dagbladet berätta att under Erik Thedéens fyra år som generaldirektör för Finansinspektionen (FI) har tretton utredningar gjorts om misstankar om penningtvätt – men ingen av bankerna har fällts.

Vid några tillfällen har juristerna på FI velat ha sanktioner, men det har stoppats av Thedéen. Generaldirektören vill ha vad han kallar en »kommunikativ tillsyn«.  Det betyder att man påpekar för bankerna vad de gjort för fel, och sedan får det vara.

Den svenska toleransen för bankernas penningtvätt avviker dramatiskt från vad som händer i andra länder.  De senaste åren har europeiska banker fått betala sammanlagt 16 miljarder dollar i böter för liknande förseelser.  Swedbank och SEB kalkylerar med att amerikanska myndigheter kommer att utdöma höga bötestraff för de skumraskaffärer som medierna nyss avslöjat.

Varför nöjer sig den svenska tillsynsmyndigheten med att tala vänligt med de felande?  Det kan vara en klassfråga, att gängkriminalitet ska straffas hårt, men inte bankers fiffel.  Att vi ska fjäska för bankerna i tron att de utgör ett oumbärligt smörjmedel i ekonomin, när det numera nästan bara handlar om att smörja bankernas aktieutdelningar.

Antagligen ser vi i Finansinspektionens »kommunikativa tillsyn« en gammaldags svensk naivitet. Att vi tror alla om gott.  Att alla vill göra rätt för sig, bara vi talar om för dem vad som gäller. Men det är inte så längre. Det är det gamla Sverige.

I det nya Sverige finns fusk och kriminalitet allt längre upp, inte bara nere bland knarkhandlarna på torget i Rinkeby.

En bild av vad det handlar om är en replik av Nordeas tidigare ordförande Björn Wahlroos. Han har sagt att till den dynamiska kapitalismens logik hör att »man ständigt tänjer på gränserna för vad som är tillåtet«.

Det vill säga, går det så går det. Ungefär så resonerar de banktjänstemän som i Wahlroos anda släppt fram brottsliga ryska pengar att tvättas.  Här finns förklaringen till varför inte bara en av våra storbanker avslöjats som penningtvättare, utan alla fyra.

Hur länge ska vi acceptera att Finansinspektionen daltar med bankerna?

Häromdagen kom en statlig utredning som gissar att ungefär 18 miljarder per år ur välfärdssystemen betalas ut felaktigt. En del av slarv och okunskap, men en växande andel är välfärdskriminalitet, inte sällan i företagsform.  Det systematiska fusket med assistansersättningarna är omtalat.

Och var finns kalkylerna över hur mycket stat och kommun förlorar varje år på upphandlingar, som läggs ut på till synes anständiga företag, vilka sin tur anlitar oseriösa aktörer som bluffar med skatten, fifflar med samordningsnummer och importerar arbetskraft som lever under slavliknande förhållanden? Elinor Torps bok ”Vi, skuggorna” beskriver framväxten av skuggsamhällen, som politiker och myndigheter länge velat blunda för.

Nu anar man att en del av den gamla naiviteten är på väg bort. Samtal pågår till exempel om att myndigheter måste byta mer information med varandra, för att försöka förebygga den nya arbetslivs- och välfärdskriminaliteten.

Men hur länge ska vi acceptera att Finansinspektionen daltar med bankerna? Nu ska FI visserligen sent omsider starta en sanktionsprövning mot SEB. Den tillförordnade chefsjuristen förklarade dock i radio i onsdags morse att det bara är »frågor och funderingar», inga sanktioner som ännu beslutats.

Och vem vet? Om den tillförordnade chefsjuristen vill ha dryga böter kanske han körs över av den allsmäktige generaldirektören. Det har hänt förut.

Det är många utredningar som pågår om kaoset på FI. JO och Riksrevisionen är bara några. Men det saknas en haverikommission, som ska kunna fastställa ansvaret för att tillsynen varit så slapp.

Regeringen förmår utkräva ansvar när generaldirektören för Transportstyrelsen gör ett stort misstag, men inte när generaldirektören för Finansinspektionen gör flera stora fel. Det är obegripligt.