Varför vill EU sänka svenska löner?

ledare Trots att Sveriges modell för lönesättning framhålls som ett föredöme vill EU:s maktelit samtidigt ha en lag som hotar att undergräva den. 

Det för Sverige kontroversiella EU-förslaget om lagstadgade minimilöner skulle ha antagits av EU:s arbetsmarknadsministrar förra veckan. Men beslutet har skjutits upp för att utreda om förslaget står på rätt juridisk grund, enligt nyhetsbyrån Direkt.

Sveriges arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) hoppas att mer tid ska leda till ökad förståelse för de svenska önskemålen. I en intervju med TT talar hon om en rejäl uppförsbacke. Backen har knappast blivit flackare av den senaste veckans misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven.

Garantier Sverige och Danmark velat ha för att skydda modellen där fack och arbetsgivare, inte staten, sätter lönerna har inte beviljats.

I EU-dokumentet finns visserligen skrivningar som sägs hindra inblandning för länder där kollektivavtal dominerar. Och statsministern sa, efter toppmöten med EU-kommissionens och Europeiska rådets ordförande, att regeringen fått gehör för att en europeisk minimilön inte får leda till att den svenska modellen med kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare äventyras.

Det är bara att se sig om i länder med mycket försvagade fack för att se hur illa det kan gå.

Juridikforskare säger i Europaportalen att minimilöner inte hotar den svenska modellen.

Men trots dessa och försäkringar från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen så befarar parterna på arbetsmarknaden att friheten att själva komma överens om löner och villkor kan vara på väg bort.

Oavsett formuleringar i dokument kan det i slutändan bli EU-domstolen som får den avgörande makten. Som Anna Danielsson Öberg skriver i en krönika i Dagens Arena: »Om saken testas i EU-domstolen så är von der Leyens löften inte någon garant.«

Det visar det så kallade Laval-målet som handlade om en konflikt om byggnadsarbetarlöner i Sverige. EU-domstolens avgörande ledde bland annat till begränsad strejkrätt med påföljande befogad misstro från fackligt håll.

Sociologiprofessorn Anders Kjellberg, expert på arbetsmarknadens parter, hittar flera kryphål, som han tar upp i Arena idés rapport om den svenska arbetsmarknadsmodellens utveckling. Riskerna rör sig runt två faktorer, lön och modell.

• Minimilöner skulle skapa dubbla system, med en kollektivavtalad lägsta lön och en EU-lagstadgad lön, vilket riskerar att leda till lönesänkningar.

Nio av tio löntagare täcks i dag av kollektivavtal. Men minimilöner/ specificerade lägstalöner saknas i omkring 400 av Sveriges 690 kollektivavtal. Det blir nästan varannan anställd.

EU:s minimilöner, som ska vara lägst 60 procent av genomsnittslönen på arbetsmarknaden, skulle i Sverige hamna långt under de kollektivavtalade lönerna. Endast en procent av alla anställda i åldern 18–66 år på den svenska arbetsmarknaden har i dag så låga löner.
Och eftersom endast sex av tio anställda har specificerade lägstalöner/minimilöner i avtalen riskerar många löntagare lönesänkningar om minimilönerna, som EU vill, skulle tillämpas på alla områden där kollektivavtalen saknar sådana.

• Företag som saknar kollektivavtal brukar rätta sig efter branschen. Med EU-godkända låga minimilöner är risken betydande att de istället struntar i att teckna hängavtal eller att vara med i en arbetsgivarorganisation och istället väljer lägsta pris och en statlig minimilön. Lönerna sänks.
• Om fler företag har statliga minimilöner, utan att teckna kollektivavtal, minskar också fackets möjlighet till inflytande vid förhandlingsbordet via lokala avtal – och intresset för att gå med i facket sjunker.

Risk finns även för politisering av lönebildningen om partier som vill »sänka trösklarna« och öka antalet »enkla jobb« styr landet. Även EU har periodvis talat om att svenska lägstalöner är »för höga«.
Oklart är också vem som ska kolla att allt går rätt till. Facket tillåts idag inte att granska villkor på de – oftast små – arbetsplatser där det saknas medlemmar. Om staten ska ta över denna omfattande uppgift blir det ännu ett avsteg från partsmodellen.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson ser ett grundskott mot hela den svenska modellen och är så frustrerad att han ifrågasätter själva EU-medlemskapet i en intervju i Arbetet. »Vårt tidigare ställningstagande byggde på att vår svenska arbetsmarknadsmodell var garanterad men det håller nu uppenbarligen på att ryckas upp.«

Någon »Svexit« lär det inte bli i brådrasket. Men Torbjörn Johanssons oförblommerade kritik visar hur stort gapet mellan EU-retorik och fackets upplevda verklighet är.

Även socialdemokraten och Europaparlamentarikern Johan Danielsson menar att lagförslaget hotar den svenska modellen och delar oron som fack och arbetsgivare uttrycker. Han vill få Europafacket med på ett undantag för Sverige, vilket även kan påverka beslutet i Europaparlamentet. Det är en viktig kamp för flera miljoner löntagare i Sverige. Det är bara att se sig om i Frankrike, Storbritannien och Tyskland, länder med mycket försvagade fack, för att se hur illa det kan gå.

De tyska facken har till och med tvingats acceptera öppningsklausuler i kollektivavtalen, det vill säga att parterna på lokal nivå kan göra avsteg nedåt och acceptera sämre villkor än i det centrala avtalet, något som inte är tillåtet i Sverige.

Sverige är inte där Tyskland är. Inte än. Men många krafter styr åt samma håll. Än har regeringen chansen att få till tydligare skrivningar och undantag.

Anders Kjellberg påminner i Arena Idés rapport om att så sent som 1996 motionerade Moderaterna till riksdagen om obligatorisk medlemsomröstning före strejker och förbud mot sympatikonflikter. Alltså precis det som fått facket på knä i bland annat Storbritannien.  DN:s tidigare chefredaktör Svante Nycander såg förslaget som »inget mindre än en avveckling av kollektivavtalen och därmed, underförstått, rätten till stridsåtgärder«.

Det är inte bara arbetsrätten som står på högkant, utan även den svenska maktfördelningen, där de starka kollektiva intresseorganisationerna är på väg att fråntas inflytande. I det här läget vill EU alltså minska de demokratiska partsintressenas möjlighet till påverkan över lön och jobb.
Torbjörn Johanssons fackligt relevanta fråga vad vi ska ha EU-medlemskapet till kan även ställas som: Vad vill EU använda Sverige till?