söndagskrönikan Ett offentligt samtal där oliktänkande utmålas som fel är inne på en farlig väg. När den vägen korsas av ett krig i vårt närområde och hot mot svenska intressen blir det riktigt farligt, skriver Veronica Palm.
Krig kräver disciplin. Demokratiska principer ställs åt sidan för att klara av uppgiften. Det är inte konstigt. Det går inte att ha grupparbete eller rundabordssamtal i ett skarpt läge. Istället måste alla räta in sig i ledet.
Få av oss tror nog att Sverige nu riskerar en regelrätt rysk invasion. Men störningar av infrastruktur, eltillförsel, datatrafik och svepande kränkningar av det svenska luftrummet är helt reella hot. I vårt lilla hörn av världen är vi ovana vid det.
Sverige har hållits utanför krig i mer än 200 år. Vår förmåga att hålla samman och hålla tyst testades senast under parollen En svensk tiger. Det är länge sedan och även då, när kriget rasade i vår absoluta närhet, hölls vi utanför. Men vi var rustade och med samlingsregering och begränsad öppenhet ställde demokratin in sig på att det värsta kunde ske.
Men vad händer med det öppna samtalet när det nu skramlar betänkligt runt vår kust och när nationell samling känns som ett naturligt val?
Efter år av en hårt dogmatisk retorik mot oliktänkande, parad med lögner och halvsanningar, så är självcensuren redan ett faktum i Sverige.
Sverige är inte det samma som när vi uppmanades att tiga för Hitler och Stalin. Vår demokrati är fördjupad, öppenheten större och samtalet allt annat än kontrollerat av staten. Det är bra – jättebra. Men i en orolig tid skapar det andra problem.
Det finns uppenbara risker att logiska invändningar slås bort för ett högre syfte. Det kan handla om att den självklarhet att Sverige inte ska ställa sig under ett kärnvapenparaply viftas bort som en detalj när NATO diskuteras. Eller att den betraktas som dum-naiv som påpekar det varje barn kan förstå: Att militär upprustning i sig ökar risken för militär konflikt.
I ett allt mer auktoritärt samtal riskerar vi förlora de anti-auktoritära värden i vill försvara. I en förlängning riskerar den som ventilerar helt rimliga åsikter om fred och nedrustning att utmålas som landsförrädare.
Till det kommer en generell misstro. Efter år av Donald Trump, Hanif Bali och en hårt dogmatisk retorik mot oliktänkande, parad med lögner och halvsanningar, så är självcensuren redan ett faktum i Sverige. Både hos enskilda debattörer som helt enkelt inte orkar med aggressiva attacker från viftande smutsiga svansar, men också etablerade media har successivt justerat sitt språkbruk för att inte riskera att hamna i en shitstorm som tar fokus från vad de rapporterar.
Ett offentligt samtal där oliktänkande utmålas som fel, inte bara oliktänkande, är inne på en farlig väg. När den vägen korsas av ett pågående krig i vårt närområde och ett reellt hot mot svenska intressen, då blir det riktigt farligt.
Sverige är inte där. Och ska inte dit. Men det finns skäl att höja ett varningens finger. Varje demokratiskt samhälle behöver den som ställer frågor och som inte följer med strömmen. Och varje krig behöver modiga, kanske till och med naiva, fredsaktivister. Om vi inte välkomnar och uppmuntrar den pluralism och frihet vi säger oss försvara så riskerar en dogmatisk krigsretorik att istället kväva den.
Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
