Världen behöver inga kärnvapen

debatt Med Albert Einsteins och Leó Szilárds uppmaning 1939 till president Roosevelt att bygga kärnvapen startade den kapprustning som plågat världen sedan 1950-talet. Fruktan för att Hitlertyskland skulle komma först var inte obefogad. Men 1944 stod det klart att Tysklands atombomb inte skulle bli verklighet och USA:s kärnvapenprogram Manhattanprojektet hade kunnat läggas ner. Det behövdes inte längre för att möta ett tyskt nukleärt hot. Ändå fullföljde man detta projekt.

År 1945 kunde bomberna, med de osmakligt skämtsamma namnen Little Boy och Fat Man, med tryckvåg, värmevåg och radioaktiv strålning döda stora delar av civilbefolkningen i Hiroshima den 6:e och Nagasaki den 9:e augusti. I USA gladde man sig över att kriget tog slut en knapp vecka senare och över sitt nya segerrika vapen. Det bäddade för en positiv syn på kärnvapen. Men ingen underrättade befolkningen om att Japans kapitulation framför allt var motiverad av Sovjetunionens invasion av Manchuriet den 8 augusti 1945. Bomberna lär inte ha förkortat kriget.

Det 1946 nybildade FN skulle bli en garant för en ny världsordning med ett öppet och fredligt samarbetsklimat. I denna anda krävde medlemsländerna ett totalt förbud mot kärnvapen. Ett land sa nej: USA ville behålla den absoluta makten med detta massförstörelsevapen. Det var kortsiktigt tänkt. Sovjet hade snart egna kärnvapen, och kapprustningen kunde börja. Om inte förr, borde då en total avveckling ha inletts. Men kärnvapen är makt, även om fler innehar dem. Kapprustningen accelererade och fler länder fick tillgång till dem.

Myten om att hot om ömsesidig förintelse, den så kallade avskräckningsdoktrinen, förhindrat och förhindrar det tredje världskriget omhuldas av militärstrateger och politiker. Men den bör ifrågasättas. Ingen sovjetisk regeringschef, efter det att den åldrige Stalin dog 1953, har haft motiv och vilja att starta ett konventionellt världskrig. Den slutsatsen behöver man nog inte vara säkerhetsexpert för att dra.

Den stora faran mänskligheten har levt med sedan andra världskriget är kärnvapenkriget. Många vapen står färdiga att avskjutas med några minuters varsel i så kallad high-alert. Att det inte har utlösts, menar många experter, beror inte på säkerhet utan på tur. Många misstag i övervakningssystemen, liksom internationella spänningar hade kunnat sluta i nukleär konfrontation. Människor och kärnvapen kan i längden inte samexistera.

Människor och kärnvapen kan i längden inte samexistera.

Om detta kroniskt alarmerande tillstånd påminde visselblåsaren och tidigare militärstrategen Daniel Ellsberg oss nyligen då han mottog Olof Palme-priset för sina insatser för fred och frihet. Som hög befattningshavare i Pentagon läste han på 1960-talet hemliga dokument om USA:s domedagsvapen och hur man planerade att på minuter ödelägga världen. Ryssland har haft och har samma kapacitet. Ellsberg påpekade att det räcker med mindre än 100 vapen för att upprätthålla nukleär avskräckning. Vad ska världens makthavare ha övriga mer än 14 tusen kärnvapen till? Det är en fråga som försvarare av avskräckningsdoktrinen bör svara på.

Hundratusentals vuxna och barn brändes, krossades och strålades ihjäl i Hiroshima och Nagasaki. Många av dagens kärnvapen har var och en mer än 500 gånger så stor effekt som dåtidens atomvapen. Ett kärnvapenkrig kan utlösas imorgon eller senare. Ett är säkert: det kommer att ske om vi inte avrustar. Omkring en miljard människor riskerat då att dö av direkta effekter och i den efterföljande kärnvapenvintern, orsakad av gigantiska mängder sot i atmosfären från bränder, kommer vår civilisation att gå under.

Civilsamhället, företrätt av ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) som fick Nobels fredspris 2017, representerar över 500 organisationer: den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen (IPPNW), som fick Nobels fredspris 1985, Internationella Röda korset och många andra organisationer och krafter för fred, som länge verkat för avrustning. ICAN:s arbete bidrog till att 122 stater den 7 juli 2017 ställde sig bakom FN-konventionen mot kärnvapen – The Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW). Det är ett bra avtal, som stigmatiserar kärnvapeninnehav och siktar mot en kärnvapenfri värld. Kärnvapenmakternas agerande emot varje verklig avrustning gör det svårt att upprätta ett perfekt avtal.

Diplomaten Lars-Erik Lundin, regeringens utredare, har kommit till slutsatsen att vi inte ska skriva på kärnvapenkonventionen. Han är rädd för att Natoländer kommer straffa Sverige om vi hävdar vår gamla rätt att verka för en kärnvapenfri värld. Många menar att den oron är överdriven. Han menar också att Icke-spridningsavtalet (NPT) tar hand om nedrustningen. Men där har han fel. Det upprättades 1968 och enligt 6:e paragrafen förbinder sig kärnvapenmakterna att avrusta In good faith. Men femtio år har gått sedan avtalet upprättades och världen hotas fortfarande att utplånas många gånger om. Kärnvapenmakterna motarbetar avrustning och tolkar NPT-avtalets i god tro som det passar dem. Detta vet alla som deltagit i NPT-förhandlingar. Kärnvapnens makt vill man inte förlora. Därför behöver icke-spridningsavtalet kompletteras med FN:s konvention som förbjuder kärnvapen.

Vår röst är viktig.  Sverige bör signera och ratificera FN-konventionen mot kärnvapen snarast. Både för vår skull, men också som en uppmaning till världen. Världen behöver inga kärnvapen.

Gösta Alfvén

Styrelsesuppleant Svenska läkare mot kärnvapen, samt vice ordförande Stockholmsregionen