Vad hände egentligen med Attac-rörelsen? Det var 2001. 11 september hade ännu inte hänt. Folk använde inte internet särskilt mycket globalt sett. Och nästan alla unga människor var vänster.
I alla fall de som syntes.
Den unga högern bestod av Johan Norberg – och en massa andra som skötte sina studier utan att göra så mycket väsen av sig. De gjorde goda karriärval, medan deras generationskamrater i dreadlocks slösade pensionsgrundande år på att dra runt på sociala forum.
I dag när kriget mot terrorismen övergått från att sätta agendan till att verka utan att synas, har vi gått in i en ny era. Det är läge att betrakta sekelskiftets Attac-rörelse i historiens ljus. I nya numret av Arena skriver Olav Fumarola Unsgaard, som var en tidig medlem i Sverige, en personlig berättelse om rörelsens rus och baksmälla.
Samtidigt som texten om Attac når Arenas mejlkorg, landar en liten skrift med förgyllt tryck i vårt postfack. Timbros idéverksamhetschef har skickat oss en jubileumsbok över Stureakademin som nu firar tio år. Stureakademin är plantskolan som utexaminerat majoriteten av alla ledarskribenter och liberala debattörer under 45.
Det var bristen på ideologisk skolning och medvetenhet bland ungdomar då, i millenniets början, som fick oss att dra igång, skriver Tribell. ”Detta Timbros ’eviga uppdrag’, att varje generation måste vinnas för frihetens, marknadsekonomins och det öppna samhällets idéer, framstod som extra tydligt efter anti-globaliseringsrörelsens globala frammarsch”, konstaterar han. ”Grönt tillväxtmotstånd, anti-globalisering, löntagarfonder, valfrihetsmotstånd, anti-konsumism, valfrihetsmotstånd, och vinstförbud – var tid bjuder på sin variant av ideologisk anti-liberalism, som lockar nya generationer till de rörelser som på olika sätt hotar människors, samhällens och företags frihet”.
Det är en text så rusig att han nämner valfrihetsmotstånd inte mindre än två gånger i samma mening.
Sällan har vänstern framstått som så kraftfull.
Även om den aktivism som Attac stod för nu har upplösts och i stället tagit sig en mängd olika nya uttryck, så kan man konstatera att Attac trots allt hann med mer än att inspirera Timbro.
Var det något den unga internetaktivismen sådde ett frö till hos liberala unga tänkare till vänster om mitten så var det vikten av att förstå sig på de ekonomiska systemen.
De vänsterliberala frågor de förde upp på dagordningen har blivit mainstream.
Valfrihetsmotståndet, som Håkan Tribell var så rädd för, finns hos 90 procent av de svenska väljarna, till exempel: 9 av 10 betraktar den avreglerade välfärdssektorn som urspårad.
En variant av Attacs Tobinskatt håller på att bli verklighet i EU. Skatteparadisen är under lupp. Världsbankens och IMF:s Washington consensus har luckrats upp. En mer kritisk syn på privatiseringar för privatiseringens skull har blivit common sense. IMF och OECD har i dag ekonomer som talar friare och med mycket större rimlighet än under den tid då Attac såg dem som ondskans axelmakter. Ja, Michael Kumhof och Olivier Blanchard låter ibland som gamla Attacmedlemmar när de pratar om de växande klyftorna.
Som Johan Norberg alltid brukat predika för sina motståndare: Världen blir bättre och bättre för varje dag.
Malena Rydell
Mikael Feldbaum
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
