Världens bästa land?

Sverige rankas som ett av världens bästa länder. Men avregleringarna och nedskärningarna i välfärden har haft ett pris.

»Sverige slår nästan alla andra länder i nästan allt«. Det är rubriken på en artikel som många av oss, lite okritiskt, delade på sociala medier häromveckan.

Artikeln är World Economic Forums hyllning till Sverige. Sverige är ett av världens mest innovativa länder, med hög tillväxt och världslåga nivåer av korruption. Vi investerar mer än de flesta andra i klimatomställningen, vi har en välutbildad befolkning och hög nivå på forskningen. Det svenska passet är världens näst bästa pass, bara det tyska passet kan resa visumfritt till fler länder.

Generösa system för föräldraledighet gör Sverige till ett av världens bästa länder för barnfamiljer och en bild på Europaparlamentarikern Jytte Guteland med bebis i bärsele får illustrera att vi också är ett av världens mest jämställda länder. Enligt ett globalt åldersindex är Sverige världens bästa land att bli gammal i.

Visst är Sverige fantastiskt. Men en anledning till att World Economic Forum rankar Sverige så högt är att Sverige har blivit utsett till världens bästa land att göra affärer i. Av den amerikanska tongivande affärstidningen Forbes, som motiverar förstaplaceringen med att Sverige under de senaste två decennierna »har genomgått ett systemskifte av avregleringar och självpåtagen budgetdisciplin med nedskärningar i Sveriges välfärdsstat«. Slut på citat.

Vi har verkligen varit jätteduktiga i grenen »självpåtagen budgetdisciplin«.

Vi har verkligen varit jätteduktiga i grenen »självpåtagen budgetdisciplin«. Den svenska statsskulden var nere på 41 procent av BNP tredje kvartalet 2016 enligt Eurostat. Tysklands statsskuld var vid samma tidpunkt 69,4 procent av BNP, i Storbritannien var den 88,2 procent.

Men nedskärningarna har haft ett pris. Sandro Scocco och Josef Taalbi visar i rapporten »Lägre skatter, färre personal, större behov« (Arena Idé 2014) att det är färre sysselsatta i den kommunala välfärden i dag än före 1990-talskrisen. Trots att både befolkningen och behoven har ökat är det 50 000 färre sysselsatta i absoluta tal i kommunsektorn idag än 1990, även när man tar hänsyn till att en större andel tjänster numera utförs av privata företag.

Självpåtagen budgetdisciplin och nedskärningar i välfärdsstaten. En kommer att tänka på tecknaren Robert Nybergs geniala sammanfattning av läget: »I stället för lunch får vi glädja oss åt det jättefina kommunala bokslutet«.

Eller så kan en tänka på Sveriges fattigpensionärer. Enligt Pensionsmyndigheten lever i dag 231 500 svenska pensionärer under EU:s fattigdomsgräns. De har en disponibel månadsinkomst på under 11 830 kronor. Det är mer än 100 000 fler fattigpensionärer än för tio år sedan. Bland fattigpensionärerna är nästan dubbelt så många kvinnor som män.

Att så många äldre kvinnor tvingas leva i fattigdom är en direkt konsekvens av att pensionssystemet har konstruerats för att tvinga fram ett mer jämställt arbetsliv genom att skapa incitament (som det heter) för kvinnor att arbeta mer. Fler timmar och fler år. Problemet är att den självpåtagna budgetdisciplinen och nedskärningarna i välfärden i praktiken har gjort det omöjligt.

Om alla ska jobba heltid hela livet krävs det vettiga öppettider på förskolan, och någon som tar hand om gamla mamma. Och ett arbetsliv där även kvinnor kan jobba ända fram till pensionen utan att bli sjuka av det.