Den stora författarstrejken i USA blixtbelyser AI:s effekter på arbetsmarknaden. Utöver de viktiga ekonomiska kraven väcker konflikten existentiella frågor om arbetets mening, skriver German Bender.
”Betala era manusförfattare, annars spoilar vi Succession!”
Det kanske säger något om vår samtid att hot om att avslöja slutet på en av de senaste årens mest älskade TV-serier kan användas som facklig stridsåtgärd, även om det i praktiken bara är ett skämtsamt slagord på en demonstrerande manusförfattares plakat.
Men när de strejkande medlemmarna i Writers Guild of America (WGA) samlades för en manifestation längs de palmkantade gatorna utanför filmbolagen i Hollywood menade de allvar. Det här kommer att kosta er mer än spoilers, var budskapet.
Och fler än filmbolagen borde lyssna, för det som nu sker i framför allt Los Angeles, New York och Atlanta har långt större symbolisk betydelse för hela planetens löntagare än den humoristiska ytan ger sken av.
Dessutom blir spridningseffekterna stora när manusförfattare strejkar
Det rör sig nämligen om världshistoriens första strejk där reglering av AI är ett uttryckligt fackligt krav.
I snart tre veckor har de strejkat. Det amerikanska facket WGA organiserar 11 500 manusförfattare som skriver för bland annat filmbolagen i Hollywood, streamingtjänster som Netflix och HBO, program som Saturday Night Live och de många kvällsshowerna med värdar som Jimmy Fallon och John Oliver.
WGA-strejken fick omedelbart stöd av stjärnor som Tina Fey, Stephen Colbert, Susan Sarandon, Wanda Sykes, Bob Odenkirk, Boots Riley och Rob Lowe, vilka anslutit sig till de fackliga leden och viftat med strejkskyltar i Los Angeles och New York.
Att sätta käppar i hjulet för underhållningsindustrin är inte småpotatis. Enbart för Kaliforniens ekonomi blev kostnaden för den senaste författarstrejken 2007-2008 astronomiska 2,1 miljarder dollar och 37 500 jobb. Och det är inte bara arbetsgivarnas intäkter som tar stryk, även den offentliga ekonomin drabbas av ökade kostnader för arbetslöshetskassa och uteblivna skatteintäkter från löner och konsumtion.
Det kan te sig förvånande att en strejk får massiva effekter i ett land där den fackliga organisationsgraden i privat sektor är så låg som 6 procent. Men film- och teveunderhållning är en av de få branscher i USA där den fackliga styrkan är betydande och WGA har närmast total täckningsgrad bland sina yrkesgrupper.
Det är med andra ord i princip omöjligt för stora amerikanska film-, teve- och streamingbolag att anlita manusförfattare som inte är fackligt anslutna. Samma sak gäller många andra yrken inom underhållningsindustrin.
Dessutom blir spridningseffekterna stora när manusförfattare strejkar. Elektriker, snickare, chaufförer, restaurang- och cateringpersonal, skådespelare, kostymörer och många andra drabbas. Underhållningsprogram ställs in, teveserier får kortare säsonger, filmproduktioner skjuts upp eller läggs ner.
Man ska komma ihåg att även de strejkande författarna själva drabbas hårt ekonomiskt av konflikten, eftersom de inte kan arbeta och därmed inte har inkomster under tiden de strejkar (åtminstone inte som manusförfattare). Att nästan 99 procent av de röstande medlemmarna ändå ställt sig bakom strejken vittnar om hur prekär situationen blivit för dem.
Liksom i de förra två konflikterna, 1998 när lade man ner pennorna i 153 dagar och den tidigare nämnda 2007 då man strejkade i hundra dagar, handlar de fackliga kraven framför allt om arvoden. I reala termer (efter inflation) har WGA-medlemmarnas ersättning minskat med 23 procent på ett årtionde (även om arbetsgivarna bestrider siffrorna).
Men det som gör årets konflikt unik är att vi bevittnar världens första strejk för att reglera AI. Den mest uppmärksammade punkten i fackets kravlista är nämligen att arbetsgivarna inte ska få använda AI-teknik som ChatGPT för att ersätta manusförfattares arbete.
Så vad är det för risker facket ser framför sig, rent konkret?
Ett exempel är att manusförfattarnas alster kan användas för att träna AI-system så att de blir bättre på att skriva texter i olika genrer och format, för att de inom kort kunna generera mer välskrivna texter än de ganska rudimentära alster de kan åstadkomma i dag.
En annan farhåga är att tevebolagen skulle mata in tidigare säsonger av en serie och med dessa som mall låta AI skapa nya avsnitt som man anlitar mänskliga manusförfattare för att slutbearbeta.
Teknikfientlighet är sällan en lyckad facklig strategi
Ett tredje exempel vore att ett filmbolag eller en streamingtjänst köpte rättigheterna till en populär bok och lät ett AI-system generera några manusutkast som mänskliga författare sedan får förfina.
Riskerna som facket ser är alltså att de mest kreativa momenten ersätts med AI och att manusförfattarnas inkomster sänks, eftersom arbetet både blir mindre kvalificerat och minskar i omfattning.
Med andra ord: färre och tråkigare arbetstimmar, mindre pengar till manusförfattarna, mer till bolagen och de högsta cheferna.
En sådan utveckling kan inget fackförbund med självaktning och självbevarelsedrift acceptera. Och det är inte osannolikt att fler fackförbund kommer att börja kräva AI-klausuler i sina kollektivavtal. Det amerikanska skådespelarfacket SAG-AFTRA, som omförhandlar sitt kollektivavtal i juni, vill också reglera AI.
Den skeptiskt lagda läsaren kanske kommer att tänka på ludditerna, som slog sönder vävmaskiner i 1800-talets England för att inte ersättas av dem. Historien har inte varit nådig mot ludditerna, som brukar hånas för att de motsatte sig teknikens och den moderna världens oundvikliga och obarmhärtiga framskridande. Som alla vet förlorade de kampen mot vävmaskinerna.
Teknikfientlighet är sällan en lyckad facklig strategi.
Och kanske är det också en lärdom för manusförfattarna. Att helt och permanent försöka stoppa användningen av AI vore med stor sannolikhet en lönlös kamp. I långa loppet är de tekniska möjligheterna och de ekonomiska incitamenten alltför svåra att stå emot.
Däremot kan fackligt motstånd och krav på reglering, utbildningsinsatser, ekonomiskt stöd och andra åtgärder bidra till att i första hand fördröja förloppet och i andra hand hjälpa manusförfattare att ställa om till andra jobb. Facket kan alltså pressa fram konstruktiva och kostsamma övergångslösningar som arbetsgivarna själva inte skulle ta initiativ till.
Samma logik gäller förstås även andra fackförbunds medlemmar, i takt med att AI sprider sig till allt fler delar av arbetsmarknaden.
Men den djupare frågan som åtminstone jag själv ställer mig, är varför vi vill automatisera manusförfattande.
När det gäller arbetsuppgifter som är tråkiga, enformiga, ohälsosamma eller direkt farliga, är det förstås begripligt och välkommet att ny teknik ersätter människor. Historien är full av sådana exempel och ingen sörjer att den sortens jobb och arbetsmoment försvinner.
Men här handlar det om en sysselsättning som människor faktiskt värdesätter och tycker om. Sysslor som många finner mening i och rentav älskar.
Varför vill vi utveckla teknik som tar över sådant?
German Bender är utredningschef på Arena Idé och gästforskare vid Harvard
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
