Ledare Ett pensionssystem som ger Sverige högst andel fattiga pensionärer i Norden behöver knappast värnas, utan reformeras.
Christa Opava borde vara både eftersökt, välavlönad och uppskattad i arbetslivet. Hon är 22 år och utbildad undersköterska sen tre år. Istället är hon »springare« och ständigt fjättrad vid sin mobiltelefon, vars sms avgör månadens inkomster. Att planera ens för närmaste fredag blir omöjligt, berättade hon i SVT:s Agenda. När månadslönen ut kan pendla mellan 7000 och 20 000 kronor går det inte att tacka nej till ett endaste pass.
Osäkra inkomster via osäkra anställningar gör det även svårare att tjäna ihop till sina pensionspoäng. Allt färre löntagare får de dryga 70 procent som var tänkt i den pensionsreform som sjösattes för cirka 20 år sedan. Breda grupper befintliga och kommande pensionärer får idag mindre än hälften, även efter ett långt yrkesliv.
I mitten av 1980-talet fick en pensionär med en genomsnittlig industriarbetarlön en allmän pension motsvarande 90 procent av slutlönen. Med nuvarande pensionsregler och höjda åldersgränser måste undersköterskan född 1980 och senare jobba till 73 år för att få ut full pension, visar en ny rapport från Kommunal. Den disponibla inkomsten efter nästan femtio års heltidsarbete blir sämsta fall bara en tusenlapp högre än om hon arbetat deltid eller inget alls.
Sverige har fler fattiga pensionärer än EU-genomsnittet och högst andel fattiga pensionärer i Norden.
Motsvarande standardsänkning finns inte i övriga Norden eller OECD, där genomsnittsersättningarna ligger runt 60 procent. I de bästa EU-länderna ger den allmänna pensionen runt 70 procent. Medan vi jobbar 42 år innan pension jobbar italienarna 32, fransmännen 35,4, tyskarna 39,1, och spanjorerna 35,3.
I övriga Norden ligger arbetstiden på eller strax under 40 år. Hur kan det komma sig att omvärlden har råd med en högre ersättningsnivå i förhållande till lönen, trots att vi i Sverige arbetar så mycket längre? Samtidigt har vi fler fattiga pensionärer än EU-genomsnittet och högst andel fattiga pensionärer i Norden.
»Ojämställda arbetsvillkor ger ojämlika pensioner«, konstaterar Liza di Paolo-Sandberg, vice förbundsordförande för kommunalpensionärerna, SKPF. På ett seminarium om kommunalarnas pensionsvillkor berättade hon om hur oron för att pengarna inte ska räcka till dominerar livet för många medlemmar.
Den höjda medellivslängden, som är motivet för högre pensionsålder, är inte heller genomsnittligt fördelad. Personer med högskoleutbildning lever som snitt sex år längre och har fler friska levnadsår än de som saknar gymnasieutbildning. För kortutbildade kvinnor sjunker den till och med. De riskerar att få allt färre år som pensionärer, samtidigt som deras pensioner sjunker eftersom andra, mer privilegierade, grupper lever längre.
Kroppen, inte riksdagsbeslut avgör hur länge en kommunalare orkar jobba, säger Kommunals ordförande Tobias Baudin. I rapporten ger förbundet förslag på hur kommunalarna ska kunna få bättre lön för mödan när de går i pension. Regelverket behöver ändras för att ge stöd åt dem som inte klarar de nya åldersgränserna. Arbetsmiljön anpassas och förbättras. Respektavståndet mellan den som jobbat heltid ett helt yrkesliv och den som inte gjort det måste öka, anser Kommunal.
Inspiration har också hämtats från den så kallade »Arnepensionen« som Danmark är på väg att införa. Den ska ge möjlighet att gå i pension upp till tre år före den vanliga pensionsåldern för dem med slitsamma jobb. Förslaget analyseras i en rapport från Arena idé som kommer inom kort.
Även socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) ser behov av förändringar, säger han på seminariet. Bland annat måste inbetalningarna in i systemet öka. Det nya så kallade inkomstpensionstillägget i budgeten, som höjer pensionen för dem som arbetat ett långt liv med låg lön, är ingen långsiktig lösning, påpekar han.
Särskilda pensionsvillkor för vissa grupper skapar onödiga gränsdragningsproblem. De problem som finns med att människor inte kan jobba för att de blir utslitna bör istället hanteras över sjukförsäkringen, menar Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på fackförbundet Forena.
Fler än Ardalan Shekarabi i den pensionsgrupp som styr villkoren, utan insyn och offentlighet, måste se vad som hänt de senaste 20 åren: den nya otrygga arbetsmarknaden, det minskade respektavståndet, de stora skillnaderna i livslängd. Pensionssystemet är inte anpassat efter människors skiftande hälsa och produktionens olika villkor.
Om det är konstruerat så att det inte går att genomföra förbättringar ska det göras om. Det går inte att fortsätta med ett system som sätter ett tak för avgifter men inget tak för livsarbetstid. De timanställningar som bäddar för problemen måste bort. Dagens sms-jobbare blir morgondagens fattigpensionärer. Kommunalpensionärernas Liza di Paolo-Sandberg formulerar det så här: »Vi ska inte behöva möta medlemmar som säger: Oj var det bara det här jag fick efter 40 år.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
