ledare Han är präglad av opportunism, populism, utstuderad karriärism och en extrem form av egocentricitet. Men om Boris Johnson blir premiärminister kommer han likväl att ställas inför samma utmaningar som fällde Theresa May.
Boris Johnson är som hämtad från någon roman av PG Wodehouse, vars komiska mästerverk skildrar en förlorad värld som man trodde hade skattat åt förgängelsen. Men som tycks ha övervintrat och överlevt såväl moderniseringen som demokratiseringen. I Wodehouse finns otaliga excentriska earler och lorder som tar sin privilegierade och självklara maktposition för så självklar att de kan bete sig hur som helst. De skakar bara av sig missöden och skandaler och fortsätter som om ingenting har hänt. Särskilt ikoniska är förstås odågan Bertie Wooster och den begåvade betjänten Reginald Jeeves som i slutändan alltid reder upp allt.
Wodehouse ställer klassamhällets fördomar på huvudet, eller – till rätta. Den brittiske historikern Max Hastings ser likheter mellan Boris Johnson och Bertie Woosters nära vän Gussie Fink-Nottle, och har sagt att om Johnson skulle tillåtas flytta in på 10 Downing Street skulle Storbritannien överge ”sina sista anspråk på att vara ett seriöst land”. Om inte något alldeles uppseendeväckande händer de närmaste veckorna är det precis vad som kommer hända. Med intill visshet gränsande sannolikhet.
En gång i tiden sorterades politiker av Boris Johnsons kaliber bort från ansvarsfulla befattningar.
Boris Johnson har genom åren skakat av sig den ena skandalen efter den andra. Då tänker jag inte bara på otrohetsaffärerna, som i sig skulle ha avslutat karriären för vilken (brittisk) politiker som helst. Där finns också en lång radda av uttalanden där Johnson tagit heder och ära av länder, kulturer och personer. På de finaste skolorna skolades han in i antikens historia men spelade också rugby. Under en lekfull match i Japan sprang han ner en tioårig pojke.
Boris Johnson kan dessutom tillskrivas fake journalism och fake politics. Han fick sparken från The Times efter en förfalskning av ett citat. Som Brysselkorrespondent för konservativa Daily Telegraph ägnade han sig åt att skruva på historier och fakta till rena lögner. Hans journalistik gödde under här åren den konservativa EU-kritiken. Han spelade en avgörande roll i Brexitkampanjen med utspel och påståenden som var fake, nu också föremål för en rättslig prövning.
En gång i tiden sorterades politiker av Boris Johnsons kaliber bort från allt för ansvarsfulla befattningar, de accepterades i det politiska livet men placerades för det mesta på mindre betydelsefulla positioner. Nu ser det alltså annorlunda ut. En förklaring kan vara att de politiska partierna i allmänhet är svagare och har färre medlemmar. Men det som händer i Storbritannien ska förstås också ses i en större kontext, mitten i politiken har försvagats och partierna laddas nu från ytterkanterna, inte sällan spelar nationalistiska budskap en viktig roll.
Populismen tycks också vara självförstärkande och föda behovet av nya publikfriande utspel och ytterligare politiska förflyttningar i tangentens riktning. Tory har länge pressats av UKiP och nu av Nigel Farages nya Brexit party som blev störst i EU-valet och nu toppar de nationella opinionsmätningarna. Farage har tagit ytterligare ett steg ut i högerextrema politiska landskapet, vilket gör att Johnson nästan framstår som ”resonabel”.
Så ser den politiska aritmetiken ut för närvarande. Boris Johnson präglad av opportunism, populism, utstuderad karriärism och en extrem form av egocentricitet. Men om han blir premiärminister kommer han att ställas inför samma utmaningar som fällde Theresa May. Underhuset har sagt nej till avtalet om utträde som ligger på bordet men också sagt nej till ett utträde ur EU utan avtal. Hur Storbritannien ta sig ur denna återvändsgränd? Genom en ny folkomröstning. Det finns inte något stöd det alternativet heller. Ett alternativ är förstås ännu ett nyval.
Då skulle Boris Johnson kunna söka ett personligt mandat. Och vinna val kan han. Han vann två borgmästarval i ett London som numera är Labourdominerat. En prestation som säger något om hans förmåga att appellera till väljarna. Boris Johnsons politiska idol är Winston Churchill, som han förstås skrivit en bok om. Kanske ser Johnson sig som en Churchill som än en gång ska rädda Storbritannien och världen i ett utsatt och kritik läge. Men historien upprepar sig sällan, annat än som fars och tragedi.
Som ung ska Boris Johnson ha sagt sig vilja bli ”World king”. Till saken hör att Boris härstammar från George II, som för övrigt var notoriskt otrogen så han är säkert inte den enda. George den II efterträddes av sin sonson George III, allmänt känd som ”galne kung George”, under vars regentskap Storbritannien förlorade sina amerikanska kolonier. Några kolonier att tala om och styra över finns inte kvar. Men många av det brittiska imperiets värderingar och perspektiv på världen tycks leva vidare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
