Tillväxt kan dölja en relativt låg rörlighet, skriver Per Molander.
Social och ekonomisk rörlighet är ett politiskt mål både till höger och till vänster i det politiska spektret, åtminstone om man ska tro deklarationer i partiprogram och liknande dokument. Alla ställer sig – i princip – bakom tanken att en människas väg genom livet ska bestämmas huvudsakligen av vad hon gör själv, inte av vilka föräldrar hon har råkat få eller av andra faktorer i den sociala bakgrunden som är givna.
Nu vet vi av erfarenhet och systematisk forskning att den sociala och ekonomiska bakgrunden har stor betydelse för livschanserna, så någon total rörlighet blir det aldrig fråga om. Det kan ändå vara ett politiskt mål att jämna ut förutsättningarna, och utbildningssystemet brukar uppfattas som det viktigaste instrumentet för att åstadkomma det. En färsk översikt från IFAU visar hur svårt det är, även om ambitioner att utjämna finns. Det finns styrmedel som förefaller utjämna chanserna – ett sammanhållet skolsystem, små klasser, skickliga lärare – men forskningen är inte entydig.
Rörligheten är högre i jämlika samhällen
Hur väl ett samhälle lyckas med ambitionen att upprätthålla rörligheten i samhället kan mätas på olika sätt. Om strävan är att barnens liv ska utvecklas någorlunda oberoende av föräldrarnas sociala och ekonomiska situation, är det naturligt att jämföra barnens position i fördelningen – av utbildning, inkomster eller förmögenhet – med föräldrarnas. Oftast är inkomsterna i fokus. Om sambandet är starkt, är rörligheten låg, och vice versa. Statistiker och ekonomer har utvecklat olika mått på sambandet, till exempel korrelationen mellan föräldrarnas och barnens position i fördelningen eller sannolikheten att någon med föräldrar i ett av de nedre inkomstskikten avancerar till ett högre.
Sådana mått har använts länge i forskningen, och det finns en viktig policyslutsats – att rörligheten är högre i jämlika samhällen. Man hänvisar ofta till den kanadensiske ekonomen Miles Coraks arbeten, men redan på 90-talet visade Anders Björklund och Markus Jäntti att rörligheten i Sverige är större än den i USA. Slutsatsen har bekräftats på många håll, bland annat av Gunnar Brandén i en jämförelse mellan svenska kommungrupper. Med växande ojämlikhet i Sverige och andra länder bör vi förvänta oss en minskad rörlighet.
Rörlighet mätt på det här sättet bygger på föräldrarnas och barnens position i en fördelning och är i den meningen relativ. Vad som har hänt under senare år är att ett nytt begrepp har börjat spridas – absolut rörlighet. Redan beteckningen väcker frågor; mycket få företeelser inom samhälle och samhällsvetenskaper är absoluta. Vad man bygger på här är inte jämförelser mellan föräldrarnas och barnens position i den allmänna inkomstfördelningen utan i stället jämförelser mellan barnens inkomster och deras egna föräldrars. Konkret uttryckt blir alltså ett samhälle med den definitionen rörligt, om många barn har högre inkomster än sina föräldrar.
Jämförelser mellan länder visar att den absoluta rörligheten varierar ganska starkt. För barn födda under senare delen av 1900-talet har den fallit från en ganska hög nivå i USA och Danmark, medan den har varit hög och tämligen stabil i Finland, Norge och Sverige (Berman, Chetty m.fl., Liss m.fl.). Med lite eftertanke inser man att rörligheten mätt på det här sättet kommer att vara starkt beroende av tillväxten i ekonomin. Ett samhälle som har låg rörlighet med den traditionella definitionen – till och med lika med noll – kan ju kompensera för det genom en tillräckligt hög tillväxttakt och till och med uppnå maximal absolut rörlighet, det vill säga att alla barn har högre inkomster än sina föräldrar.
Nu ser verkligheten inte ut på det sättet. En hög tillväxt kan dölja en låg (relativ) rörlighet till viss del, men när den mattas av, blir den låga rörligheten synlig. Länder med olika hög inkomstojämlikhet skiljer sig också i tider av god tillväxt; jämlika länder är helt enkelt bättre på att fördela frukterna av den ekonomiska tillväxten över befolkningen. Det bekräftar en observation som gjorts tidigare, till exempel i Världsbankens årsrapport från 2006.
Så varför detta intresse för ett rörlighetsmått som inte har så mycket med rörlighet att göra utan mest handlar om ekonomisk tillväxt? Det är inte särskilt naturligt; människor bedömer sin välfärdsnivå i hög utsträckning genom att se sig omkring i det samhälle de lever i. Få har kapacitet att jämföra sina aktuella inkomster med vad deras föräldrar hade decennier tidigare, justerat för skillnader i köpkraft. Tekniska förändringar skapar ett delvis nytt samhälle, men värdet av det kan knappast skattas ekonomiskt.
Det är svårt att inte se en politisk agenda bakom den absoluta rörligheten. Det handlar dels om nivåer, dels om fokus. Även i ett land som Sverige med jämförelsevis hög relativ rörlighet är sambandet mellan föräldrars och barns positioner starkt, och det har inte förändrats nämnvärt under senare decennier. Det låter naturligtvis bättre att mer än 70 procent av befolkningen har det bättre än sina föräldrar än att mycket av barnens livschanser alltjämt bestäms av vilka föräldrar de har råkat få. Men viktigare är att den absoluta rörligheten förskjuter fokus från rörlighet till tillväxt. Det vi ser är en ny variant på högerns gamla devis ”Först tillväxt, sedan fördelning”. När detta ”sedan” ska inträffa är oklart. Om man menar tre år senare, kommer samma devis att upprepas igen, när dessa tre år är till ända – som på den gamla skämtteckningen med en man som rider på en jättesköldpadda och får den att gå framåt genom att hålla en banan i ett spö framför nosen på sköldpaddan.
Per Molander, författare, tidigare GD och ordförande i Jämlikhetskommissionen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
