1999 gavs Sveriges Riksbank ett långtgående oberoende. Politikerna fick visserligen behålla ansvaret för finanspolitiken, men en ”politiskt oberoende Riksbank” tilldelades makten över penningpolitiken.
Ordet oberoende är centralt i sammanhanget. Ett högre vetenskapligt och objektivt förnuft skulle tvinga politikerna att surra sig vid masten och åstadkomma penningpolitisk stabilitet. Läs: låg inflation.
Förändringen låg i tiden. En rad nationer, som inte redan tagit steget, genomförde samma maktskifte under den här perioden. Inte minst för att förbereda ett kommande euromedlemskap, där en oberoende centralbank var en av grundpelarna. Även den antipolitiska undertexten var i samklang med tidsandan. För Sveriges del gjorde den turbulenta och smärtsamma 90-talskrisen sitt till.
Under en period teg hälsan still. Sveriges ekonomi återhämtade sig. Men föreställningen om att ekonomin är frikopplad från ideologiska och politiska överväganden är i grunden en ideologisk illusion, där Riksbanken bär syn för sägen.
Spänningen mellan Riksbankens hökar och duvor är en gammal historia, men det är först på senare tid motsättningarna blivit synliga utåt. Den senaste perioden har Karolina Ekholm och Lars E O Svensson blivit publika duvor. Svensson och riksbankschefen Stefan Ingves har varit involverade i en långvarig tuppfäktning.
Skälet är att Lars E O Svensson övertygande har visat att Riksbanken med en lägre ränta hade kunnat öka sysselsättningen och ändå hållit inflationen i schack. Länge trodde ekonomerna att den så kallade Phillipskurvan (som visar att det finns ett val mellan sysselsättning och inflation) hade förpassats till historiens sophög. Men när inflationen är under kontroll existerar valet. Det visar empiri från det senaste decenniet.
Riksbankens majoritet har trots det röstat emot en lägre ränta. Argumentet har varit upprepade varningar för ett växande skuldproblem i de privata hushållen. Detta är synnerligen tveksamt.
De svenska bankerna har sedan 90-talskrisen bedrivit en hård låneprövning. Det är svårt att få lån. Kapitalkraven har stärkts. Bolånetaket sänkts. Fastighetsbubblor har historiskt sett uppkommit efter en omfattande nybyggnation, vilket verkligen inte är fallet i Sverige i dag. Men Lehman Brothers konkurs och bostadskrascherna USA och Spanien har skapat en rädsla för att det finns svarta svanar lite här och var.
Stefan Ingves har en bakgrund inom Internationella valutafonden, IMF, med ansvar för de finansiella systemen. Ännu längre tillbaka i tiden var han generaldirektör vid Bankstödsnämnden i Sverige. Kort sagt, en penningpolitisk och finanspolitisk hök.
Till detta kommer Ingves uppenbara maktambitioner. Härförleden ville han att hans egen Riksbank skulle svälja Finansinspektionen och därmed få ännu mer makt över Sveriges ekonomiska politik. Mattias Mauritzons kommentar i Dagens Industri får väl närmast betraktas som ett understatement: ”Ingves makt skapar risker”.
Det är dags att utfärda en varning för makthungriga ”oberoende” och ”opolitiska” riksbankschefer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
