Jag växte upp i en klaustrofobisk politisk värld. Mitt Sverige låg mitt mellan öst och väst. Ännu i slutet av 1980-talet dröjde sig kalla krigets mentalitet kvar. Trots glasnost och perestrojka. Drevet mot Olof Palme åren innan mordet 1986 handlade i mångt och mycket om att starka högerkrafter formade en inbillad bild av Palmes undfallenhet mot den kommunistiska jätten i öst.
Jag kom till Stockholm hösten 1986 som ny redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. Anna Lindh var ordförande för ungdomsförbundet de där åren. I samband med en överläggning passade hon på att för alla ombudsmän berätta om att Säpo hade informerat henne om hur östspionerna arbetade för att snärja sina kommande informatörer: det började som harmlösa vänskapliga kontakter där spionerna liksom omärkligt lyckades skaffa sig hållhakar på sitt byte.
Jag la Anna Lindhs berättelse på minnet. För jag är övertygad om att hon mycket medvetet delade informationen till oss andra. Något år senare fick jag ett meddelande via intertelefonen. ”Det är en forskare från DDR här, har du tid att tala med honom.” Sagt och gjort. Jag lät mig intervjuas. Mannen ifråga talade svenska och forskade om svensk arbetarrörelse på universitetet i Greifswald. Staden har ju stark svensk koppling och var en del av Svenska Pommern ända fram till 1815. Nu läser jag i Birgitta Almgrens bok ”Inte bara spioner. Stasi-infiltrationen under kalla kriget” (Carlssons) att ”Sektionen för Nordeuropawissenschaften” vid Greifswald enligt socialdemokraten Willy Brandt bland annat utbildade ”kommunistiska spioner för insatser i Norden”.
Jag förhöll mig under alla omständigheter passiv under samtalet med min tyska besökare. Och jag vill minnas att han kom tillbaka något halvår senare. Mannen från DDR tecknade också en prenumeration på Tvärdrag. Och varje gång vi kom ut med ett nytt nummer fick jag ett tackbrev från Greifswald. Jag hade lyssnat på vad Anna sa och svarade inte på breven. Bäst att vara på den säkra sidan. Jag har aldrig tvekat om att de där intervjuerna finns bevarade någonstans i Stasis stora arkiv.
Något år senare föll muren. Då kom ett mer personligt brev från DDR där min besökare på något sätt försökte urskulda sig. Det var något om att ”ledningen hade missbedömt stämningarna i landet”, men att det nu hade ”gått lite väl långt”. Jag svarade inte på det brevet heller.
22 år senare har en retroaktiv spionhysteri drabbat Sverige. Skälet är att Birgitta Almgren som första forskare fått ta del av Säpos akter om 53 personer med misstänkta Stasikontakter. Med förbehållet att hon inte fick röja några identiteter. Men i Almgrens bok är beskrivningarna av de misstänkta personerna så detaljerade att tidningen Expressen lyckats spåra några av dem. Ett par av dem har fått besök av skjutjärnsjournalister från tidningen. I en artikel namngavs till och med en känd radiojournalist.
Kravet på ökad öppenhet är rimligt. Men frågan är hur man ska förhålla sig till alla dessa uppgifter. Uppgifterna måste handskas med stor varsamhet. I en radiodebatt hävdade den alltid lika demagogiske folkpartisten Carl B Hamilton att svenska folket nu måste få reda på ”sanningen.” Problemet är att sanningen inte alltid är entydig. Och säkerhetsrapporter har alltid varit notoriskt opålitliga. För att inte tala om rena rama felaktigheter.
Vilket fallet med flyglottan Marianne Ersson, som Svenska Dagbladet rapporterade om i går, visar med all önskvärd tydlighet. I sin bok beskriver Almgren henne som ”en av de förmodligen smartaste svenska kvinnliga Stasiagenterna” att hävdar att hon ska ha ”erkänt uppdrag” för Stasi. Den senare uppgiften hämtade Almgren från en översiktstabell som Säpo upprättat. Ersson har tidigare känts sig tvingade att gå ut offentligt och förneka att hon varit Stasiagent.
Säpo medger nu att det ”blivit fel” och skriver i ett mail till Ersson att Säpo inte påträffat någon uppgift ”där du medger i förhör att du har haft uppdrag för Stasi”. Enligt artikeln i Svenska Dagbladet beror allt på ett skrivfel där ja skulle blivit nej! Historikern Wilhelm Agrell hävdar att det inte är ovanligt med fel i Säpos arkiv: ”Akterna är ofta fulla av småfel, sammanblandningar och felaktigt dragna slutsatser.”
Att öppna arkiven för forskarvärlden är både rimligt och nödvändigt. Men Säpos dammiga akter får inte bli föremål för kvällstidningsjournalistik eller nygamla kalla krigskampanjer. Fallet Marianne Ersson visar att rättssäkerheten kan sättas ur spel!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
