Socialdemokratin är en rörelse i en gammal kropp. Visar valresultatet 2010 att allt inte varar för evigt? Tiden gick ju förbi liberalen Karl Staaff! De två valen på våren och hösten 1914 beseglade liberalernas öde. Fram trädde socialdemokratin som ledande opponent till högern. I dag står Karl Staaff staty på en undanskymd plats vid Birger Jarlsgatan i Stockholm. Sedan 1914 år har socialdemokratin varit största parti. Men nu bara med mindre än en procents marginal.
I mitten av 1980-talet gav SSU ut en tidskrift med namnet ”1989”. Titeln anknöt till den franska revolutionen 1789 och SAP:s bildande 1889. Ingen visste att 1989 skulle bli en historisk vändpunkt. Men projektets primus motor Jan Lindhagen hade en förståelse och en känsla för de underliggande samhällsförändringarna. Men betraktades allmänt som en socialdemokratisk dissident på kant med Palme och Sveavägen 68. Det är med dubbel sorg jag läser att Lindhagen avled ett par månader innan årets val. Kanske rymmer allt detta en djupare symbolik.
Jag minns särskilt en essä av Thomas Söderqvist om det framväxande informationssamhället som ett nytt klassamhälle vilket arbetarrörelsen inte lyckats greppa. Söderqvist avslutade med att det vore tråkigt om socialdemokratin hamnade på Skansen. I år höll socialdemokraterna sin valvaka på Tekniska Museet, ett stenkast från Artur Hazelius gamla skapelse.
2010 är ”business as usual” inget alternativ. Socialdemokratin kan inte bara rekrytera i den interna allt mer snäva rörelsefamiljen. Efter valförlusten 2002 lyfte moderaterna in tre personer som jobbat med annat under några år: Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Per Schlingmann. Resten är historia. Vågar Mona Sahlin göra något liknande? Det finns förstås också talanger i partiet. Luciano Astudillo, Evin Cetin och Ilija Batljan är tre av många exempel. Men får de utrymme eller slår rörelsens jantelag till igen?
Socialdemokratin har inte förstått vidden av Moderaternas projekt. Moderaterna har erövrat mitten från höger och därmed lyckats definiera politikens centrum. Moderaterna ska bli ett brett borgerligt parti som CDU i Tyskland. Det gäller att känna sin motståndare. Reinfeldt och Borg har skakat av sig sina mest reaktionära överklassmanér. Annat var det på Gösta Bomans tid. Han bevakade högerflanken till varje pris.
Politikens logik är i grunden enkel. Två slår den tredje. Socialdemokraterna måste alltså erövra mitten från vänster. Detta tolkas av många vänsterdebattörer som en eftergift och förkastlig jakt på ”medelklassväljarna”. Men uppgiften är betydligt större. Som SPD:s Sigmar Gabriel framhållit är den avgörande frågan vem som definierar den politiska dagordningen.
Därför måste socialdemokratins samhällskritik grundas i en habil samhällsanalys. Den behöver en egen strategi på ett antal centrala politikområden. Detta saknas i dag. De socialdemokratiska idéerna är livskraftiga. Men behöver ny näring. Socialdemokratin är en idétradition i sin egen rätt. Men socialdemokratiska partiets kropp är trött. Går det att skaka liv i den?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
