Varningsklocka för vänstern

Det viktigaste får aldrig vara lojalitet med ett parti i sig, utan idéerna det representerar.

Frankrike tycks vara själva epicentrum för 2016 — nådens och dådens år. En serie av terroristattacker, en våg av protester mot regeringen och ett nyligen klubbat förbud av burkini sänder vågor långt in i maktens själva hjärtmuskulatur.

Sedan i mars har en brokig skara av aktivister — autonoma aktivister, socialister, fackföreningsmedlemmar — ockuperat offentliga platser under parollen Nuit debout, »uppe hela natten«. Sedan protesterna inleddes har de spridits till över 300 städer världen över — snabbare än Occupy Wall Street 2011.

Deltagarna återkommer hela tiden till känslan av svek, med en socialistregering som luckrat upp anställningsskyddet och löften som inte infriats. Inte minst det faktum att arbetslösheten bitit sig fast på historiskt höga nivåer och först nu, för första gången sedan 2012, krympt till under tio procent.

Trikoloren fladdrar alltmer oroligt över Élyséepalatset.

Regeringen har hittills mött protesterna med en kombination av häpnad och obekväm acceptans. Besvikelsen och desillusionen hos de protesterande hänger förstås samman med den franska politiska processens exkluderande och hierarkiska natur. Men det räcker inte för att förklara missnöjets politiska och kritiska karaktär.

När vänstern, i bred bemärkelse, misslyckas med den grundläggande uppgiften att leverera jobb, minska klyftorna och förändra människors materiella villkor brister både tålamod och förtroende.

Även i Sverige finns ett bubblande missnöje, med en alltför långsam reformtakt och en alltmer restriktiv flyktingpolitik. I bakgrunden lurar ett antal oroande trender: decennier av rekordsnabbt växande klyftor, hög strukturell arbetslöshet och en farligt hög belåningsgrad bland hushållen.

Problemen uppstår när regeringens partier smälter samman med makten och reflexmässigt avvisar kritik. En ovilja att lyssna till avvikande röster riskerar att skapa en brandvägg mellan den politiska professionen och partimedlemmar, aktivister och befolkningen i allmänhet. Det blir viktigare att försvara maktens prioriteringar än att förstå, tolka och dra slutsatser av strömningar i samhället.

Människors missnöje kräver svar från politiker i allmänhet och progressivt sinnade i synnerhet. Det franska exemplet är ett illavarslande omen för maktbärande partier — också i Sverige.

För maktens närhet är också närhet till faran. Det viktigaste får aldrig vara lojalitet med ett parti i sig, utan idéerna det representerar. Både socialistregeringen i Frankrike och vänsterregeringar runt om i Europa gör bäst i att försöka förstå drivkrafterna och ilskan bakom protestvågorna. När verkligheten krockar med analysen måste verktygen omprövas.

Det är ju som bekant svårt att upplösa folket och välja ett nytt.