Försvaret är för viktigt för att överlämnas enbart åt män. Därför bör feminister säga ja till kvinnlig värnplikt.
När jag började på universitetet inleddes varje förfest med lumparsnack. Det vill säga, killarna snackade, vi satt och lyssnade. De jämförde lukten på luckan efter torsdagarnas ärtsoppa med känslan av frihet efter långa marscher då de burit svagare kamrater på ryggen.
De berättade om specialundervisning i körkortsteori, fototolkning eller ryska – alltihop på statens bekostnad – sådant som för rätt killar kunde leda till lysande karriärer inom säkerhetstjänsten eller UD.
Man kan lugnt säga att militärtjänsten präglade även oss utanför pliktsystemet.
När nu värnplikten, enligt vad regeringen beslutat, återinförs 2019 kommer den för första gången i världshistorien att vara könsneutral . I Norge är sådan redan införd. I många delar av världen existerar den sedan länge.
Men trots att en majoritet av svenskarna är positiva till kvinnlig värnplikt, finns ett starkt motstånd. Är inte värnplikt egentligen en form av statligt övergrepp på individen? Ska kvinnor nu tvingas in i en av män uppfunnen våldsapparat?
Många vädrar oro för att försvaret ska förvandlas till något slags könsneutralt genus-jolm utan fysiskt tuffa utmaningar Andra är bekymrade över de mjuka kvinnliga värden som går förlorade om kvinnor drar på sig hjälm och kamouflagebrallor. Diskussionen är gammal för oss svenskar, som ju har en av världens mest segregerade arbetsmarknader. Båda de stora machokungarna, Gustaf II Adolf och Karl VII, gjorde tappra försök att förbjuda kvinnor i fält för att de ansåg att de förstörde krigsmoralen.
Men den stora frågan brukar vara den om fysisk lämplighet. Är kvinnor för svaga för att strida? Hur gör man med toalettbestyren, mens i fält och annat sådant?
För mig är det rätt enkelt. Så länge vi har ett försvar ska kvinnor vara lika delaktiga som män
För flera år sedan presenterade Värnpliktsrådet statistik som visade att kvinnor faktiskt var mer lämpade än män att göra värnplikt Eller okej, män var överlägsna på områdena muskelstyrka, fysisk arbetsförmåga och syn. Kvinnorna, däremot, var bäst på hörsel, allmänbegåvning (sic), plikttjänstgörningsförmåga och befälsföring.
Det gör dem förstås till rätta ledare inom ett försvar där hjärnkraft numera är viktigare än muskelkraft.
Men egentligen är det viktigaste feministiska argumentet för kvinnlig värnplikt att försvaret är ett för viktigt och resursintensivt område för att lämnas åt sitt öde. Det är en demokratifråga och en klassfråga: karriärvägarna inom försvarsmakten leder och har alltid lett till formandet av en manlig elit.
För mig är det rätt enkelt. Så länge vi har ett försvar ska kvinnor vara lika delaktiga som män. Om vi sedan en dag väljer att avskaffa det, ja, det är en helt annan femma.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
