Värsta bästa fiende

HÅKANS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det de senaste veckornas turbulens, blockpolitikens återkomst och när bästa vänner blir värsta fiender.

Fotboll är ett enkelt spel, 22 personer sparkar en boll i ungefär 92 minuter, och till slut så vinner Tyskland.

Som Gary Lineker en gång uttryckte saken. Kanske kan vi summera de senaste veckornas politiska turbulens i Sverige ungefär så här:

Politik är enkelt, 349 ledamöter trycker på sina knappar i ungefär 10 sekunder, och till slut så vinner Socialdemokraterna.

Ja, vi får väl se. Och Tyskland åkte ju den här gången ut redan i åttondelsfinalen. Medan Stefan Löfvensregering återuppstod på den artonde dagen. Det är mycket som är förbryllande och annorlunda i svensk politik numera. Själv verkade Stefan Löfven närmast uppsluppen och skojade med journalisterna. Kanske kände han sig befriad.
Liberalerna har ju hittat ”hem” till borgerligheten, vad det numera innebär. Centern går i ”konstruktiv opposition”. Vi får väl hoppas att den inte blir icke-konstruktiv. En av mina måttstockar på politisk substans är att negera politiska utsagor.

Regeringskrisen utlöstes av ett förslag om fri hyresprissättning i nyproduktion av hyresrätter. Men vi har redan en form av fri hyressättning. Det kallas presumtionshyror. Och om parterna på hyresmarknaden inte kommer överens kan fastighetsägarna själv sätta hyrorna. Vilka sedan kan prövas i hyresnämnden. Alla vet att hyrorna i nya lägenheter i attraktiva lägenheter är mycket höga, de ligger redan på ”marknadsnivå”.

Ibland handlar saker och ting i politikens värld om något annat än vad det politiska språkbruket på ytan vittnar om. I det här fallet om att ideologerna och strategerna ser fri hyressättning som ett första steg mot marknadshyror i hela beståndet, som en dörröppnare till denna gamla marknadsliberala utopi där fastighetsägarna kan sätta pris på lägenheterna, utan störande förhandlingar med en motpart.

En annan märklighet i sammanhanget är att de partier som drev igenom förslaget själva inte ingår i den regering som ska genomföra det. Inte ens tidigare borgerliga regeringar har velat eller vågat ta det här steget, av rädsla för att tappa väljare. Den geniala maktstrategin här var att tvinga någon annan betala det politiska priset för en impopulär och onödig ”reform”. Politiska svek kan svida i den egna väljarkåren. Men i här fallet utlöste förslaget en perfekt storm och en regeringskris, en spricka mellan Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen och gav Vänsterpartiet råg i ryggen. Det är nog inget som bekymrar Annie Lööf.
Summan av den politiska kardemumman blev dock att hyresförslaget föll. Men också att alla partier nu kan positionera sig på sin egen kant. Regeringskrisen var förpostfäktningen till nästa års valrörelse.

Blockpolitikens ständiga återkomst

Ernst Wigforss framhöll på sin tid det som höll ihop den borgerliga oppositionen var motståndet mot socialdemokratin och rädslan för socialismen. Det kan ligga något i det. Någon enhetlig koalition var borgerligheten egentligen inte. De då tre borgerliga partierna var ofta oense. Den borgerliga splittringen var ett säkert socialdemokratiskt kort i valrörelserna.
Och var Centerpartiets lantbruksväljare egentligen borgerliga? Centerledaren Thorbjörn Fälldin talade om de icke-socialistiska partierna. Det var en negerande definition präglad av ett långvarigt borgerligt underläge och många år i opposition. Och en stridssignal om att rida spärr mot allt för långtgående socialistiska experiment.

I en kommentar till misstroendeomröstningen skrev Björn Wiman i Dagens Nyheter att hatet mot socialdemokratin fortfarande är en levande kraft i svensk politik, de grå kompromisserna blir mindre tilltalande när världsbilden är svartvit. Det verkar vara en aversion som sitter djupt och som finns både till höger och vänster.
Ett återkommande argument är att Socialdemokraterna alltid får sin vilja igenom och inte i grunden är beredda att kompromissa. Och när detta sker är invändningen att det alltid är makten som kommer först. Men alla partier vill få makt och inflytande. Alla tvingas förr eller senare kompromissa.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan skiljelinjen gick mellan socialistiska och icke-socialistiska partier. Blockpolitiken tycks ändå bestå, men nu ser vi nya allianser, där gamla vänner blir nya fiender.

Kristdemokraterna hävdade sig bära in ny dimension när partiet bildades i början 1960-talet. Partiets ”andliga” och konservativa kritik mot den tidens kulturradikalism var varken höger eller vänster, hette det. Numera är partiet välintegrerat i borgerligheten.
Miljöpartiet har gjort samma resa. Den gröna dimensionen var varken socialistisk eller borgerlig hävdade partiet (och hävdar väl fortfarande). Men i dag är Miljöpartiet tydligare knutet till det rödgröna lägret, och är numera också radikalare i fördelningspolitiska frågor än tidigare. Ett skäl till allt detta är förstås att i ett proportionerligt valsystem som det svenska måste partierna ändå i slutändan gruppera sig för att kunna erövra makten och få igenom åtminstone delar av sin politik. Och för att Sverige ska kunna få till en regering.

Nu är det förstås Sverigedemokraterna som har strukturerat om blocken i svensk politik, även om det än så länge är rätt heterogena läger, men de kan mycket väl bli mer samkörda efterhand. Vi måste konstatera att allt har rullat Sverigedemokraternas väg de senaste åren, trots eller tack vare att de så länge var marginaliserade.
Socialdemokraterna sågs som en samhällsfara före demokratins genombrott. Historiskt var SKP/VPK tämligen marginaliserat. Och det fanns en tid när Centern och Folkpartiet höll fast vid mittenpolitiken och höll Högern (Moderaterna) kort.
Men Sverigedemokraterna är ett parti av en annan ull. En gissning är att nästa års val i hög grad kommer att handla om Sverigedemokraterna där en röst på det ena blocket också blir ett stöd för ett samarbete med det partiet. Spelplanen är därmed radikalt förändrad. Hur den politiska aritmetiken i form av väljarströmmar kommer att falla ut är nog tämligen svårbedömbart.

Det är något med den svenska självbilden som skaver. Är landet lagom egentligen så lagom? Hur är det med mellanmjölken? I själva verket har ju pendeln svängt hit och dit de senaste decennierna. På 70-talet pekade alla politiska trender åt vänster och något decennium senare gick vi långt åt höger.
Den socialdemokratiska välfärdsstaten gjordes om till en allt mer marknadifierad välfärdsmodell. Sverige stod sedan för en mycket liberal migrationspolitik, men har nu en mycket restriktiv hållning på detta område.
Och fram till för två-tre år sedan bedyrade alla att de skulle Sverigedemokraterna borta från allt inflytande och nu har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna svängt 180 grader. Det tidigare så kulturradikala Sverige kan snart vara en kulturkonservativ utopi.

När bästa vänner blir varandras värsta fiender

En annan aspekt på samma fenomen är de snabba förflyttningar vissa partier har gjort. En del går inte riktigt att känna igen längre. Det gäller förstås Liberalerna och Centern som nu intar mer eller mindre (ny)liberala positioner när det kommer till ekonomi och välfärd som ligger långt ut på högerkanten av den traditionella konfliktlinjen i politiken.
Jag kommer ofta på mig att sakna personer i politiken som har längre erfarenhet av praktiskt och inte minst lokalt politiskt arbete. Som har en djupare insikt, erfarenhet och kunskap, och inte bara faller för de allra mest banala ideologiska slagorden.
De som skolats i folkrörelsearbete tycks numera vara färre och aktivisterna och populisterna fler. Lite för många unga centerpartister och liberaler utbildats av Timbro snarare än av sina egna partier.

Samtidigt har konflikten mellan de liberala och konservativa trappats upp när Moderaterna och Kristdemokraterna rört sig högerut i kulturkriget. Efter förra valet hörde jag flera liberaler som var chockade över hur gamla bästa borgerliga vänner nu hade blivit varandras värsta fiender. Jag förstod att det var fråga om rent och skärt hat riktat mot personer i de två partier som förrått alliansen.
En liberal publicist har förklarat för mig att jag inte kan ana ”vilka mail jag får från människor hemmahörande i Timbrosfären”. Jag sa bara: välkommen till klubben. Det är ett tonläge och ett förhållningssätt vi har haft och sett på vänsterkanten i över 100 år.

Socialdemokraterna underskattade sprängkraften i frågan om hyresrättsfrågan och i ett vidare perspektiv av frånvaron av en bostadspolitik värd namnet. Möjligen hade Stefan Löfven inte heller någon vidare koll på Vänsterpartiets nuvarande status och strategi.

De historiska relationerna mellan de två partierna har alltid varit komplicerad, inte minst efter att de gick skilda vägar 1917. Partisplittringen formade två partier och rörelser men som när det kom till valet mellan reform och revolution samt demokrati och proletariatets diktatur hamnade i djup ideologisk konflikt.

Efter murens fall skedde nog ett ideologiskt närmande, och under Göran Persson och Stefan Löfven (under förra mandatperioden) kunde de samarbeta i riksdagen. Det sades länge att det alltid var lättare för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att komma överens, men att Miljöpartiet ofta hamnade på konfrontationskurs med de två andra.

Jag hörde en gång Lars Bäckström, ledande talesperson i Vänsterpartiet när det fanns ett samarbete med Göran Persson, lite stolt deklarera att ”Vi är en del av regeringen och ändå inte”. I tangentens riktning låg att Vänsterpartiet förr eller senare skulle bli en regeringspartner. Men så blev det inte, av en rad randiga och rutiga skäl.

Fortfarande har Vänsterpartiet aldrig suttit i någon regering, trots sin hundraåriga historia. Man kan förstå att Jonas Sjöstedt blev irriterad 2014 när han nobbades av Stefan Löfven, men han fick ändå vara med på ett hörn och förhandla om budgeten. Han hade nog sett fram emot att få bli minister redan då. Men 2018 såg Centern och Liberalerna till att Vänsterpartiet helt uteslöts från samarbete och förhandlingar, vilket sedermera ledde fram till regeringskrisen sommaren 2021.

Kanske spelar historien fortfarande ändå en inte obetydlig roll. I andrakammarvalet 1928 hade Socialdemokraterna och Kommunisterna (SKP) ett valtekniskt samarbete under beteckningen Arbetarpartiet för att kunna tillgodogöra sig alla röster. Samma konstruktion fanns på den borgerliga sidan. Högern utnyttjade valsamverkan i en furiös valkampanj i det som än i dag är ihågkommet som Kosackvalet.
Utfallet blev att Socialdemokraterna backade rejält och SKP ökade något. Sedan blev det inga fler valtekniska samarbeten. Socialdemokraterna lanserade Folkhemmet och resten är historia.

I någon mening upprepade sig historien 2010 när Mona Sahlin gick till val på ett nära samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, bland annat i form av ett gemensamt valprogram. Mona Sahlin lanserade först en allians med Miljöpartiet men fick efter ett hårt inre tryck även ta med Vänstern i båten. Valresultatet får nog tillskrivas flera förklaringar, men Socialdemokraterna backade kraftigt. Moderaterna var bara 0,6 procentenheter från att bli största parti. Det blev början på den långvariga turbulensen i Socialdemokraterna.

Vänsterns dåvarande partiledare Lars Ohly tillhörde de som länge höll fast vid K-et och ett bra tag efter namnbytet fortfarande kallade sig kommunist. Den reformerta delen av gamla VPK sympatiserade på sin tid med Socialistisk Folkeparti (SF) och Socialistisk Ventre (SV) som var vänstersocialistiska alternativ till Socialdemokraterna i Danmark och Norge.
”Vägval vänster” som stod för den traditionen i Sverige tappade emellertid efterhand positioner i Vänsterpartiet. Under 1990-talet trotsade också Ung Vänster tidsandan och höll liv i den kommunistiska traditionen. Fortfarande lyder den första meningen ungdomsförbundets principprogram: ”Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund med rötter i den kommunistiska delen av arbetarrörelsen, förankring i kvinnorörelsen och influenser av miljö- och fredsrörelsen.”

Många i den där Ung Vänstergenerationen sitter nu på centrala positioner I Vänsterpartiet. Den nuvarande partiledaren Nooshi Dadgostar var tidigare vice ordförande i ungdomsförbundet. Men det var inte SKPs Sven Linderot hon citerade i samband med misstroendeomröstningen i riksdagen utan socialdemokraten Tage Erlander. Det får väl ändå betraktas som ett framsteg.

Politik är en paradoxal verksamhet eller för att i det här sammanhanget knyta an till Lenin: historiens list erbjuder ibland på överraskande vändningar. Resultatet av allt detta är att dagens Vänsterparti nog är mer aktivistiskt och vänsterpopulistiskt än tidigare. Och kanske har närmare till konflikten än kompromissen. Den som vill vinna val och nå resultat måste förstås alltid hitta en balans mellan dessa politikens centrala poler och positioner.

I en kommentar på Dagens Arena 2014 beskrev partisekreterare Aron Etzler hur partiet tänker. Det tittar inte bara på nordiska SF och SV, utan också på mer vänsterorienterade och aktivistiska Enhetslistan i Danmark. Partiet sneglar nog också på norska Rødt, Socialisterna i Nederländerna, Syriza i Grekland och Podemos i Spanien, och säkert också delar av den rörelse som bar fram Corbyn i Storbritannien.

Här är det fråga om partier eller rörelser som samlar en mångfald av vänstergrupperingar och som formar en ny slags vänster, betydligt mer disparat och vildvuxna än det gamla mer disciplinerade kommunistpartiet. Många av de mindre vänsterpartierna i det CH Hermansson en gång kallade ”avgrunden” har ju tynat bort och fler personer och grupper från den miljön har på senare tid sugits upp av Vänsterpartiet. Feministiskt Initiativ fick på sin tid imponerade dryga tre procent i valet 2014. Nu är de på väg att försvinna.

Historien upprepar sig inte, men styr ändå på ett förmedlande sätt också nuets konflikter. Efter hundra år av konkurrens går relationerna mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet in i en ny fas. Det är kanske ytterligare en av lärdomarna från sommarens regeringskris. De gamla trätopartierna lär med andra ord förbli varandras värsta och bästa fiender.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.