Vårt blödande sår

Afghanistan är vårt blödande sår, sade Michail Gorbatjov 1986. Tre år senare – efter tio års strider, 15 000 döda sovjetiska soldater och 750 000 afghanska dödsoffer – lämnade Sovjetunionen Afghanistan utan att ha segrat. 20 år senare är soldaterna och krigsförevändningarna andra – den blodiga vardagen för civilbefolkningen är sig dock lik.

Sedan invasionen av Afghanistan 2001 har talibanerna långsamt återhämtat sig och växt i styrka. Opiumproduktionen – vars intäkter genererar ekonomiskt bränsle åt krigsherrar – har fördubblats och det folkliga missnöjet med ockupationsstyrkorna växt sedan det enda verkligt synliga beviset på deras "demokratifrämjande" närvaro, förutom tungt beväpnade soldater, är en blomstrande och lyxbehängd parallell biståndsvärld där 40 procent av själva biståndet hamnar i utländska företags fickor.

Såväl brittiska som amerikanska generaler tillstår att det kommer att bli oerhört svårt, kanske till och med omöjligt, att gå segrande ur striderna i Afghanistan. Utvecklingen gör det svårt att inte instämma i till exempel Aftonbladets Olle Svennings farhågor att Afghanistan för Barack Obama riskerar att bli som Vietnam för Lyndon B Johnson. Men till skillnad från Vietnam är det fler som riskerar att falla.

Sverige låter inte bara soldater utföra uppdrag under Nato-flagg, de har flera gånger hamnat i strider. I torsdags anklagade Amnesty Sverige för att medverka till tortyr. I brott mot internationella regler, som stipulerar att inget land får överlämna en fånge som riskerar att torteras eller misshandlas, har svenska trupper överlämnat krigsfångar till de afghanska regeringsstyrkorna.

Det finns ingenting som tyder på att kriget kommer att minska i omfattning. I ett tal förra veckan kallade Barack Obama kriget i Afghanistan för "ett nödvändigt krig". Men faktum är att al-Qaida inte längre finns i organiserad form i Afghanistan. Inte heller har krigets andra föresatser, att minska heroinproduktionen samt att stärka demokrati och minska förtrycket av kvinnor och flickor lyckats, eller – särskilt i det senare fallet – ens tagits så allvarigt på. Snarare handlar "nödvändigheten" om att förhindra en potentiellt större amerikansk katastrof där Pakistan, Indien, Iran och Ryssland ger sig in i leken i stället.

I enlighet med krigets skruvade logik har västmakterna premierat stöd för sina egna operationer snarare än verklig demokratisk utveckling. President Hamid Karzai, som stöds av Nato och förväntas stå som segrare när valresultaten presenteras på torsdag, har inte bara tillåtits styra med hjälp av ökända krigsherrar, gangsters och våldsmän i parlamentet. Han har också drivit igenom flera lagar som till och med är värre för kvinnor än talibanernas styre. Det är ur det perspektivet man borde se på västmakternas beskrivningar av det afghanska valet som en demokratisk framgång.