Wallström måste hitta en balans mellan tuff kritik och samtidigt behov av samarbete med Turkiet, skriver Göran Färm.
I dessa dagar grubblar hela Europa över vart Turkiet är på väg.
EU har länge genomlevt ett tufft politiskt slag om Turkiets framtid i Europa. Både bland EU:s regeringar och i Europaparlamentet har striden stått het: Ska vi skicka tydliga signaler om att en seriös turkisk utveckling i riktning mot demokrati och mänskliga rättigheter också kan bli en öppning till EU-medlemskap? Eller syftar förhandlingarna mellan EU och Turkiet bara till ett diffust närmare samarbete, utan medlemskap?
Själv har jag flera gånger lagt förslag i Europaparlamentet som skulle göra det tydligt att målet är medlemskap, inte minst för att svara de turkiska ledare som alltid misstänkte att medlemskapsförhandlingarna aldrig var seriöst menade.
Turkarna har haft fog för sina misstankar. I särskilt Tyskland och Frankrike finns det – och särskilt bland kristdemokrater – många som aldrig kan tänka sig ett »muslimskt land«, oavsett hur sekulärt, som medlem i EU. Motståndet växte också i den anti-muslimska främlingsfientliga rörelsen i Europa.
Men det handlade inte bara om religion, utan om makten i EU, för Turkiet skulle bli en tung maktfaktor. Med sina nästan 80 miljoner invånare och snabb folkökning skulle Turkiet snart passera Tyskland som EU:s största land. Och med sitt strategiska läge i den politiskt hetaste regionen i världen, dessutom oljerik, skulle Turkiet hamna i centrum på många sätt.
Länge gick utvecklingen åt rätt håll. Till och med Erdogans måttfullt islamistiska AK-parti höll hårt på nationsgrundaren Atatürks principer om Turkiet som en sekulär stat. Militärens inflytande, som alltför ofta historiskt har slutat med statskupper, begränsades. Minoriteternas rättigheter utvecklades. Det blev till och med möjligt att börja använda minoritetsspråk som kurdiska i offentliga sammanhang. Kvinnornas ställning stärktes. Dödsstraffet avskaffades.
Jag ansåg att Turkiet därför på sikt borde välkomnas i EU. Inte minst skulle detta stora strategiska land kunna visa att en muslimsk nation kan utvecklas till en riktig demokrati med fullvärdiga medborgerliga och mänskliga rättigheter för män, kvinnor och minoriteter. Därmed skulle Turkiet kunna bli en viktig förebild för den muslimska världen – ett mycket bättre alternativ än Iran, Hamas eller, givetvis, IS.
Det är trist att behöva medge att det nu känns som om jag hade fel. Dagens utveckling med den groteskt överdrivna reaktionen på statskuppsförsöket – till och med hot om dödsstraff, med allt fler ingrepp i yttrandefriheten och allt tuffare tryck mot minoriteterna, gör förhoppningen om turkiskt EU-medlemskap helt orealistisk för mycket lång tid framöver. De senaste dagarnas övergrepp mot kurdiska politiker och censur mot sociala medier bekräftar att utvecklingen åt fel håll är massiv och systematisk.
Samtidigt är det uppenbart att Europa behöver Turkiet, både som modererande kraft i Syrien och regionen i övrigt, och som mottagare av flyktingar från Syrien och Irak. Att totalt klippa banden till Turkiet skulle bara göra allt värre, inte minst för den demokratiska oppositionen.
Jag avundas inte Margot Wallström och hennes kolleger som nu måste försöka hitta balansen mellan tuff kritik mot den alltmer auktoritära regimen och behovet av samarbete, inte minst i flyktingfrågan.
Göran Färm, f d Europaparlamentariker (S)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
