Vi är skyldiga att ta tillbaka vårt land från Sverigefientliga nationalister och ersätta det med vår nationalism. Det är hög tid nu att samlas till att svenskhet sträcker sig bortom etnicitet och hudfärg, skriver Adonay E. Kidane och Viktor Carlberg.
Upplysningsidéer om frihet, jämlikhet och broderskap lade grunden för det svenska samhällsbygget. Detta med nationalstaten som ram och solidaritetspolitik som instrument.
I själva verket är välfärdsstatens faktiska existens starkt förknippad med en berättelse om en större nationell gemenskap. Även om man röstar blått eller rött, eller något annat för den delen, är den överväldigande majoriteten i vårt land positivt inställda till basala och generella system med syfte att tillgodose fundamentala behov och stävja allt för höga ojämlikheter.
Vi förordar fri utbildning och tillgänglig sjukvård, allas rätt till juridiskt bistånd och att barnen får gå i förskola. I detta råder ingen partipolitisk strid om än de olika tillvägagångssätten kan vålla häftig debatt. Men härvid bör emellertid konstateras att finansieringen av det vi i grunden betraktar positivt ställer tämligen höga krav på finansiärerna ifråga, nämligen medborgarna.
Vilken är människans sanna natur? Faktum är att det på senare tid finns stöd för att hon till syvende och sist agerar reciprokt i givna sociala organisationer. Med det åsyftas att hon varken är fullt ut egoistisk eller, å andra sidan, naivt altruistisk.
Istället menar bland andra professorn i statsvetenskap, Bo Rothstein, att människan är villkorligt solidarisk. Varför hjälpa grannen om grannen aldrig hjälper en själv? Varför betala mycket i skatt när andra smiter eller missbrukar systemet?
Tillhörigheten är en förutsättning för välkomnandets ärlighet och möjligheterna till inkluderande ökar om man vet vad man inkluderas till.
Att göra rätt för sig och agera lojalt i linje med det gemensamma åtagandet är alltså ofrånkomligt idén om hur vi bygger vårt samhälle, idén på vilken vi svenskar sedan länge organiserat oss. Det som kommit att kallas »samhällskontraktet« förutsätter i logisk följd en sort medborgarnationalistisk lojalitet som står i bjärt kontrast till lojalitet med enbart särskilda etniska grupper.
I globalismens tidevarv står nationalstaten idag inför måhända sin största prövning sedan dess uppfinnande. Mot bakgrund av detta har känslan av gemenskap, som en tidigare homogen nation som Sverige varit garant för, naggats i kanten.
Att anlända till ett land utan tydlig identitet, ett land av politisk ängslighet, där medborgarna saknar medkänsla och inte vågar samtala, diskutera och demokratiskt agitera är inte rättvist mot någon.
Tillhörigheten är en förutsättning för välkomnandets ärlighet och möjligheterna till inkluderande ökar om man vet vad man inkluderas till, likväl är det svårt att veta vad som förväntas av en om höljda förväntningar aldrig blottas.
I avsaknad av samhälleligt deltagande kan det således betraktas rationellt att söka sig till andra välkomnande gemenskaper. Religiös extremism, kriminella nätverk och liknande oönskade grupperingar lockar i det vacuum som uppstår.
Man vill bli älskad och beundrad och om inte så, i varje fall avskydd och föraktad. Vi söker kontakt till vad pris som helst, varför samtidens omisskänneliga brist på överskridande sammanhållning inte torde spela mindre roll.
Utifrån våra perspektiv med rötter i mångbottnade identiteter står det svenska för en stark röst. En röst som under en längre tid inte gjort sig gällande med tillräcklig emfas, vare sig här hemma eller i utlandet. Svensk utrikespolitik har sedan länge slutat uttrycka sig kraftfullt i den meningen att våra anföranden blivit svagare i en insikt om att vi inte är större än små.
Tidigare hade vi lagt oss i angelägenheter som inte nödvändigtvis anstår ett mindre land. Icke desto mindre med en genuin och ärlig röst som inte sällan lyssnades på.
De som anlände till Sverige togs inte emot med enbart öppna armar, men det fanns i varje fall en tro på Sverige som en fristad från helveteskrig. Krig som politikerna talade om med stark röst av fördömande som måhända hade små verkningar utåt – men desto större inåt, till oss som svenskar.
Här hemma har en tilltagande debatt om så kallade »svenska värderingar« aktualiserats. Det är värt att studera tidpunkten för vilken denna nya sorts identitetspolitik fått vind i seglen, och inte minst i vilka kontexter diskursen förs.
En förklaring som omedelbart bör avstyrkas är att cirka en miljon människor har ett exkluderande sätt att se på en stor del av den övriga befolkningen,
Hårdare tag och ivrig repression följer utan undantag ledande företrädares idépolitiska uttalanden, vilket i och för sig effektivt undergräver politikens förtroende att utkristallisera reella förslag som i förlängningen stärker samhällsgemenskapen.
Cirka en miljon människor röstar på Sverigedemokraterna. Det etablerade samhällslivet har alltmedan Sverigedemokraterna vunnit mark närmast uteslutande ägnat sig åt att hitta förklaringar till varför så är fallet.
En förklaring som omedelbart bör avstyrkas är att cirka en miljon människor har ett exkluderande sätt att se på en stor del av den övriga befolkningen. Såsom det politiska klimatet är nu, i rädslan att förlora makt och anseende, förlorar vi svenskar.
Vi förlorar genom att rösterna tystnar, att rädslan tar över och att vara svensk inte innebär den känsla av samhörighet som det borde ha.
Bör vi vara rädda för samtalet eller kan det vara ett sätt att inkludera, att samla det svenska?
På fråga om hur eliten ska undervisa massan och få den att utvecklas svarade Imre Kertész vid ett seminarium med anledning av Nobelpriset i litteratur 2002 med en värdefull reflexion: Eliten finns i massan.
Det är hög tid nu att samlas till att svenskhet sträcker sig bortom etnicitet och hudfärg, och att vara svensk, i Sverige, förvisso bör vara eftersträvansvärt.
Att vi inte är överens är något att försvara. Vi har inte samma religion, tycker olika politiskt och präglas av våra vitt skilda idéer, som med alla demokratiska medel till hands är fullt möjliga att genomdriva.
Vi förenas däremot i vår strävan att göra rätt för oss, att arbeta om så är möjligt och att bidra till en dräglig tillvaro för de många. Vi sneglar på amerikanerna och ler i mjugg när vi snabbt inser att det i själva verket är Sverige som är möjligheternas land, att det går att drömma stort bara man är villig att kämpa för det.
Vi är skyldiga att ta tillbaka vårt land från Sverigefientliga nationalister och ersätta det med något annat. Vi är massan, en salig blandning. Det är svenskt och det är vår nationalism.
Adonay E. Kidane är projektledare i demokratiarbete.
Viktor Carlberg är advokat
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
