debatt Svensk socialdemokrati har inte velat veta av socialism de senaste 30 åren. Men det finns en betydande gräsrotsrörelse där många socialistiska rosor växer. Kanske är det där vi kan hitta partiets framtida ordförande, skriver Mike Enocksson.
2010 dog Michael Foot och fyra år senare dog Tony Benn. De var båda framträdande socialister för sitt parti, brittiska Labour. Idag leds partiet av en annan, sedan länge framträdande socialist, Jeremy Corbyn. Men var finns socialdemokraternas socialistiska företrädare? De har lyst med sin frånvaro under flera decennier. Kanske var det den fragmenterade löntagarfondsstriden som fick de sista att tyna bort, som exempelvis Rudolf Meidner, eller att deras statssocialistiska agenda inte synkade i den nyliberala tidsåldern.
Faktorer som kan åberopas i att förklara denna frånvaro är att vi varken har ett anglosaxiskt partisystem eller en anglosaxisk partikultur i Sverige. Brittiska Labour är ett stort parti i ett, mer eller mindre, tvåpartisystem, med olika ideologiska falanger och därigenom också med sina egna företrädare. Så pass brett att man nästan skulle kunna likna det som om socialdemokraterna och vänsterpartiet hade varit ett och samma.
Saken är dock den att det en gång fanns socialistiska företrädare i det socialdemokratiska partiet, eller i arbetarrörelsen i stort. Det tidiga 1900-talet kryllade av dem. Jag talar exempelvis om sådana som Kata Dahlström, August Palm, Anna Sterky, Fabian Månsson med flera. De agiterade för att ett annat samhälle var möjligt – ett socialistiskt samhälle.
På så sätt blir också den anglosaxiska partikulturen svårare att åberopa som en orsak för bristen till socialistiska företrädare, om en inte vill hävda att det var det var en sådan partikultur som präglade Sverige under tidigt 1900-tal. Den brittiska Labourvänstern överlevde dessutom både Thatcherismens stålbad och New Labours urvattnade ideologi. Det är Corbyn och hans anhängare ett bevis på idag.
I Sverige har vi haft socialdemokratiska fackförbund, tankesmedjor och partietablissemang som allt mer kvävt en socialistisk idédebatt genom att inte ens vilja närma sig ordet.
Så avsaknaden av socialistiska företrädare inom det socialdemokratiska partiet måste förklaras av andra faktorer. Problemet hos svensk socialdemokrati är, till skillnad från brittisk, att den inte velat veta av socialism under de senaste 25-30 åren. Trots New Labour ideologiska högervridning fanns där ändå en plattform för ett annat alternativt tänkande. I Sverige har vi haft socialdemokratiska fackförbund, tankesmedjor och partietablissemang som allt mer kvävt en socialistisk idédebatt genom att inte ens vilja närma sig ordet – samtidigt som partipiskan vinit.
Frågan om ekonomisk demokrati är död, det ekonomiska politiska systemet från 90-talets nyliberalism anses fortfarande som absolut centralt, nödvändiga förstatliganden inom infrastruktur, apotek med mera är tabu och ett förslag om förbud mot vinster i välfärden urholkas till det yttersta. Att det socialdemokratiska partiet dessutom inte haft en partiordförande, sen förmodligen 1996, som inte ens i sin vildaste fantasi skulle kunna tänka sig att parafrasera Olof Palmes ”Därför är jag demokratisk socialist” blir också pricken över i:et.
Under ytan, bortom isbergets topp, finns där dock en betydande gräsrotsrörelse där många socialistiska rosor växer. En eller flera av dem kanske börjar klättra uppåt för att ta sin plats i strålkastarljuset. De behövs för att ge syre till en ny – socialistisk – idédebatt, och kanske även är det där vi kan hitta partiets framtida ordförande.
Mike Enocksson,
statsvetare, medlem i socialdemokraterna och demokratisk socialist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
