Krönika I regioner, företag och andra länder pågår projekt med förkortad arbetstid, men i Sverige verkar rikspolitikerna inte intresserade.
Vad har Belgien och Region Värmland just nu gemensamt?
Den politiska viljan att förkorta arbetstiden.
Hos en majoritet av det svenska folket finns också stöd för en sådan reform. Det visar den senaste SOM-undersökningen om allmänhetens åsikter kring sex timmars arbetsdag.
Men bland partierna på riksnivå är frågan död. Inte ens Vänsterpartiet driver den längre aktivt.
Om man dessutom betänker att vi har två års pandemi bakom oss, vilket i grunden förändrat vår syn på arbete, inställer sig osökt frågan: Vart tog kravet på arbetstidsförkortning vägen?
Han är regionstyrelsens ordförande och moderat. Inte vänsterpartist.
Ett rakt svar är att det hamnade i några av landets regioner. Där tas kravet på största allvar.
Ett annat svar stavas Belgien, som helt nyss infört fyra dagars arbetsvecka. Men först: Region Värmland.
Tidigare i år startade där inte mindre än tre pilotprojekt med 30 timmars arbetsvecka. Tre vårdenheter omfattas, däribland Torsby och Arvika sjukhus, och projekten varar i sex månader. Den gamla lönen kvarstår.
Det är Vänsterpartiet som tillsammans med Värmlandssamverkan (M, C, SiV, KD, L, MP) har enats om arbetstidsförkortningen. Politikerna vill visa att de vågar tänka nytt.
En viss Fredrik Larsson uttalar sig både positivt och inkännande i Region Värmlands pressmeddelande inför starten av projektet. Han är regionstyrelsens ordförande och moderat. Inte vänsterpartist.
– Det ska bli spännande att följa, säger han.
Något annat som sticker ut är Moderaterna och Kristdemokraterna i Region Kalmar.
För bara några dagar sedan röstade regionstyrelsen om deras förslag om en arbetstidsförkortning på akuten i Kalmar. Förutom Vänsterpartiet röstade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna satte däremot stopp för projektet. De tror inte på idén.
Så, kravet på arbetstidsförkortning lever i högsta grad. Om inte i riksdagens plenum, så i varje fall i regionstyrelsernas sammanträdesrum.
På många håll har kravet dessutom blivit verklighet. Som på Karolinska i Huddinge. Ortopeden i Mölndal. Socialkontoret i Norrtälje. På Svartedalens äldreboende i Göteborg. På rekryteringsföretaget Telin.
Alla hoppas de att försöksverksamheterna ska ge ringar på vattnet. Att projekten ska bestå.
Men från partierna på riksnivå är det som sagt märkligt tyst, trots att de flesta försök och experiment hittills har visat goda resultat, också i andra nordiska länder. På Island till exempel, där har permanent arbetstidsförkortning med bibehållen lön förhandlats fram för 86 procent av den arbetande isländska befolkningen.
Där har politikernas djärva pilotprojekt blivit norm. Kanske är det som sociologen Roland Paulsen är inne på: Arbetstidsförkortning är vänsterns blinda fläck. I SVT:s Ekonomibyrån pekar han på det paradoxala i att produktiviteten nästintill har fördubblats sedan den senaste arbetstidsförkortningen på 70-talet. Samtidigt handlar de politiska förslagen i dag om att förlänga arbetstiden, som höjd pensionsålder.
Arbetarrörelsen var en gång i tiden bra på att göra det fullkomligt otänkbara, nödvändiga och önskvärda. Kanske bävar ett parti som Socialdemokraterna inför sprängkraften i ett förslag som sex timmars arbetsdag. Om det infördes på nationell nivå skulle det tveklöst innebära en radikal omfördelning av resurserna.
Men det skulle också öka jämlikheten.
Det inser man i Spanien och Skottland, som vill följa Belgiens exempel och införa kortare arbetsveckor. Det uttalade syftet är bland annat att ge de anställda mer frihet.
Runtom i Europa tycks nu arbetstidsförkortning vara på många politikers läppar.
Glöm bara inte att det också är vad en majoritet av svenskarna vill.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
