Det nya balansmålet och uppgörelsen mellan M och S är ett steg bort från det rationella, skriver debattören.
Så hände det till slut, Socialdemokraterna ändrade det finanspolitiska ramverket för att snabbt kunna lånefinansiera nödvändiga samhällsinvesteringar.
Löpande utgifter för sjukvård, pensioner, försvar och annat ska fullt ut finansieras med skatteintäkter. Investeringar för klimat, infrastruktur och bostäder däremot är inte bara en kostnad i dag utan nödvändiga för tillväxt imorgon och kan därför finansieras med lån, enligt partiets ekonomiska talesperson.
Nej, detta är inte politisk science-fiction. Men tyvärr heter den ekonomiska talespersonen inte Mikael Damberg utan Rachel Reeves och är finansminister i Storbritanniens nya socialdemokratiska regering.
Globalt perspektivskifte
Labourregeringens mjukare budgetregler har inte fått många ögonbryn att höjas på finansmarknader eller bland politiska bedömare. De ligger i linje med ett globalt perspektivskifte där investeringar och aktiv finanspolitik uppvärderas på bekostnad av överdriven underskottsrädsla. Följdriktigt uttrycker Internationella valutafonden, IMF, sitt gillande av Rachel Reeves första budget.
De nya vindarna har även nått Sverige. När det finanspolitiska ramverket skulle omförhandlas förordade bland andra Finansdepartementets långtidsutredning, Klimatpolitiska rådet, LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv begränsade budgetunderskott för att möta akuta investeringsbehov. Något tongivande ekonomer som Lars Calmfors och Klas Eklund länge framfört. Liksom den nu bortgångne Assar Lindbeck.
Men in i (S)-högkvarteret på Sveavägen 68 nådde inte de nya vindarna. Istället kom Magdalena Andersson och Ulf Kristersson överens om budgetregler som är fortsatt formade efter 90-talets verklighet. Trots väldiga investeringsbehov, trots att offentlig skuld är en tredjedel av den brittiska och bara drygt hälften vad EU kräver (och som 15 av 27 länder ändå överskrider) och trots att offentlig sektors finansiella tillgångar vida överstiger skulderna förblir lånefinansiering tabu.
Eller med andra ord, de tillgångar som finns ska sparas och inte användas. För egentligen har offentlig sektor inte någon skuld. Alla vet att det är bättre att ha två miljoner i skuld och tre miljoner på banken än att ha en miljon i skuld och noll kronor på banken. Och så är det också med de offentliga finanserna. Dess skulder uppgår till ca 2150 miljarder kronor. Men de finansiella tillgångarna, värdepapper och kontanter, uppgår till mer än 4000 miljarder kronor.
Regelverket fick tuffa på
Om Magdalena Andersson inte vill lyssna på Svenskt Näringsliv, fackföreningsrörelsen, oberoende ekonomer, Finansdepartementets utredare eller följa egna kongressbeslut (som säger att klimatinvesteringar kan lånefinansieras) kunde hon kanske ändå ha lyssnat på sin mentor, Göran ”Den som är satt i skuld är inte fri” Persson.
Redan för sju år sedan förklarade han att ”Vi är fria att växa. Vi har gjort vår hemläxa. Vi har visat att vi kan hantera våra gemensamma resurser. Jag är idag inte rädd för att låna till sådant som långsiktigt bygger Sverige starkt” (SvD 8/5 2017).
För många kanske förvånande för att komma från den som införde krav på överskott i offentliga finanser, men förklaringen finns i de mål som då sattes upp. Det finanspolitiska ramverket skulle förbereda ekonomin för en åldrande befolkning och se till att offentlig nettoskuld hamnade på noll, alltså att skulder och finansiella tillgångar var lika stora.
Det målet nåddes redan 2004, men regelverket fick ändå tuffa på. Trots att investeringsbehoven växte byggdes en enorm nettoförmögenhet upp i de offentliga ladorna. Och så ska det förbli, anser tydligen (S)-ledningen. Enligt statliga Konjunkturinstitutet kommer den offentliga finansiella nettoförmögenheten med ett balansmål att 2034 uppgå till 29 procent av BNP, eller 1880 miljarder kronor i dagens penningvärde. Då har KI ändå utgått från ett försiktigt tillväxtantagande på 1,7 procent per år.
Många S-väljare frustrerade
Med uppgörelsen med (M) tar (S)-ledningen ännu ett steg bort från det ekonomiskt rationella och långsiktiga tänkande som en gång var en hörnsten för partiet. ”Räddhågset”, som ekonomiprofessor Lars Calmfors sammanfattade det.
Den innebär dessutom politiska risker. När Magdalena Andersson 2016 enades med moderaterna om det finanspolitiska ramverket var det ”ekonomiska etablissemanget” och alla övriga partier med på noterna, utom SD som ville ha än hårdare regler. I dag står (Mp) och (V) utanför och hämtar argument från Finansdepartementets långtidsutredning och Klimatpolitiska rådet.
Sambanden mellan klimat, arbete åt alla, tåg som går i tid och budgetregler är inte knepigare än att många väljare ser dem. För en generation sedan utgjorde en stor del av Vpks väljare av socialdemokrater som ville hålla partiet över fyra procent och vrida (S) åt vänster. Kommer vi 2026 få se (S)-väljare som röstar på (V) eller (Mp) för att vrida Magdalena Andersson mot en mer progressiv ekonomisk politik? Europaparlamentsvalet borde stämma till eftertanke. Många (S)-väljare är frustrerade, inte minst i de fackliga leden. När LO-ordföranden Johan Lindholm uttrycker sin besvikelse är det många som instämmer.
En radikal revidering
I en annan tid bröt svensk socialdemokrati ny mark i den ekonomiska politiken och inspirerade progressiva krafter långt utanför Sveriges gränser. Finansminister Ernst Wigforss bedrev aktiv finanspolitik redan innan John Maynard Keynes publicerat sin ”General Theory of Employment, Interest and Money”. Och 1938 genomförde Ernst Wigforss och statsminister Per Albin Hansson en radikal revidering av den tidens finanspolitiska ramverk. Statens budget delades in i en driftsbudget för löpande utgifter och en kapitalbudget för investeringar som kunde lånefinansieras.
I dag allierar sig deras efterträdare Magdalena Andersson och Mikael Damberg med den politiska högern i försvar av västvärldens mest investeringsfientliga budgetregler.
Anders Nordström, politiskt sakkunnig (S) i Statsrådsberedningen 1999–2006, medlem i Reformisterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
