Det som hänt i Egypten och Tunisien dementerar kraftfullt föreställningar som funnits om att dessa folk skulle vara dömda att för evigt styras av auktoritära krafter. Den egyptiska revolutionen är det bästa som kunnat hända egyptierna. Men frågan är om inte vi andra har lika mycket eller mer anledning att glädjas.
Den varma vågen från Tahrirtorget från detta disciplinerade och välorganiserade folk kommer som en obehaglig överraskning för de delar av de politiska och ekonomiska eliterna i västvärlden, som på senare år allt mer talat om att det är bra med ”starka män” och auktoritära regimer för att generera vinster och tillväxt.
”Det är ironiskt att demokratirörelserna i arabvärlden bryter ut just när enväldet tycks ha kommit på modet”, noterar Gideon Rachman syrligt i Financial Times. Ett ogenerat sneglande på Kinas ”effektiva” kapitalistiska diktatur har blivit vanligare i takt med att både den amerikanska kongressen och EU i krisens spår visat tecken på sviktande handlingskraft. ”Kina anpassar sig snabbt, fattar svåra beslut och genomför dem effektivt”, hävdade till exempel Francis Fukuyama i en artikel nyligen.
Han som en gång skrev en bok om hur den liberala demokratin slutligt besegrat kommunismen talar i dag beundrande om hur den kinesiska regimen kan flytta en miljon människor för att bygga en damm. En sådan tanke bygger på att stabilitet och tillväxt är lika viktig eller viktigare än demokratiska fri- och rättigheter, trots att demokratin alltid bör gå före. Fukuyama har visat sig vara ännu en liberal som har alltför lätt för att flirta med auktoritära idéer.
Efter den fantastiska egyptiska euforin borde vi egentligen granska hur vi i västvärlden själva klarar av uppgiften att slå vakt om folkstyret. Ekonomin har blivit viktigare än yttrandefriheten även hos oss, när det blivit tystare på de svenska arbetsplatserna och regeringen vägrar lagstifta om meddelarskydd för den som vill avslöja missförhållanden i privata bolag. Demokratiska fri- och rättigheter i Sverige hotas av att allt fler utan några brottsmisstankar övervakas på nätet.
Belgien har inte fått till en regering på ett halvår. Demokratin i Berlusconis Italien är sjuk. I Ryssland tilltar mörkret. De rika euroländernas diktat till sina fattiga kusiner i söder att de ska köra över sina folk visar att stabiliteten är överordnad demokratin. Påpekar man detta kan man låta som en festförstörare, som vill sabba den egyptiska festen. Men anser vi i väst att vi har något att lära andra länder – genom demokratibistånd till exempel – måste vi bli bättre på att sopa framför egen dörr.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
