Straffets historia är lång och i olika delar av världen har straff haft skiftande betydelser och motiv genom tiden. Avskräckning vid särskilt brutala, ofta offentligt verkställda straff. Eller undanröjning vid dödsstraff, livstid i fängelset och bannlysning. Vedergällning är ett av de mest medeltida – ofta kopplat till en makaber brutalitet utan någon dokumenterad positiv effekt. Inte för samhället och tryggheten. Inte för brottsoffren. Inte för någon. Och ändå tycks det vara just vedergällning som Vesna Prekopic efterlyser i sin artikel i DN (23-03-07). Och det i brottsoffrens namn.
När den amerikanska polisen Derek Chauvin dömdes till 22 år i fängelse för att ha tagit den 46-årige George Floyds liv, genom att i hela nio minuter trycka med sitt knä mot Floyds hals samtidigt som Floyd upprepat vädjade – Jag kan inte andas, jublade många. Rättvisa hade skipats, sades det. Men hur kan det vara så när orättvisan lever kvar? Ett straff kan knappast ställa saker och ting tillrätta även om det kan kännas skönt för stunden.
Min gissning är att Chauvin redan fått eller kommer att få en ganska betydande ställning inom Aryan Broderhood eller något annat rasistiskt fängelsegäng.
George Floyd däremot, hans sista andetag var redan taget. Det har hela världen sett. Hans kvalfyllda sista minuter i livet är det enda som lever kvar i form av en numera arkiverad övervakningsfilm.
Chauvins 22 år i fängelset kan måhända förhindra att han missbrukar sin makt som polis under den tiden. Men det skapar inte rättvisa. Omvandlar inte orätt till rätt. Inte ens det dubbla straffet skulle göra någon skillnad. Och inte heller något av de många brutala medeltida vedergällningsstraff som pålning, rådbråkning, stegling, bålbränning, halshuggning … inget av det ställer någonting till rätta.
En av världens mest brutala massmördare i mänsklig historia, krigsförbrytaren Ratko Mladic, dömdes 2017 av Haagtribunalen till livstid för folkmord, storskalig förföljelse, etnisk rensning och terror i Bosnien och Hercegovina på tidigt 90-tal. Många kände även här att rättvisa äntligen hade blivit skipad – eller att ”justice has been served” som det ofta sades då detta var ett internationellt uppmärksammat mål.
Än i dag undrar jag hur någonting i hela detta bisarra mål någonsin kan handla om ”justice”.
Etymologiska rötter av begreppet ”justice” talar om ”vindication of right”, ”being fair”, ”conformity to truth”, ”equity” och att ställa saker och ting tillrätta. Och ändå, alldeles oavsett straffet, så kan inget av det Ratko Mladic gjort ställas tillrätta. Det är alldeles för sent för att försvara de mångtusentals dödas rättigheter. Ingen rättvisa i siktet för någon.
Kanske kan den slutgiltiga domen, som bäst, fungera som ett försök för människan i alla oss att köpa sig ett rent samvete – att ducka för den tärande känslan av skuld och skam för att ha tillåtit för denna fasa att kunna ske överhuvudtaget.
Kanske kan straff som vedergällning skänka en kortvarig känsla av tillfredsställelse för de efterlevande anhöriga och vänner som än i dag letar efter de slaktade kvarlevorna av sina nära och kära. Att ge dem en värdig begravning och ta avsked. Men rättvisan, den är sedan länge svunnen.
Istället för att söka underbygga vårt moderna rättssystem med medeltida motiv som vedergällning borde vi fokusera på förebyggande arbete. Den våldsvåg vi bevittnar i dag kallar inte på vedergällning utan snarare på banbrytande kreativitet i att hitta innovativa sätt att bygga en värld där kommande generationer inte behöver känna vedergällningstörst.
Jag drömmer om en framtid där våra barn med sorg och skam läser om orättvisorna, om ojämlikheten, om avhumaniseringen och de förtryckande maktstrukturerna som en gång hade befläckat vår gemensamma historia men som då, i framtiden, är ett minne blott. Låt det ske snart! Idag andas jag för förändring. För kärlek och en värld där vi angår varandra.
Haris Agic
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
