Vem är det som kör egentligen?

Inga idéer kommer lyfta Miljöpartiet från riksdagsspärren så länge det inte bestämt sig för vem som sitter vid ratten.

Det var som att det avgående språkröret äntligen tog bladet från munnen under presskonferensen efter avskedstalet på Miljöpartiets kongress på fredagen.

Hon menade att det var dags för partiet att inse att de befinner sig och regerar i en verklighet, och att det är dags att ompröva sin retorik.

»Gaska upp er och ta er i kragen!« var uppmaningen från Romson. Och sällan har väl en sådan uppmaning känts mer träffande.

Att Miljöpartiet just nu ligger lågt i opinionen är inga konstigheter. Kriser gynnar sällan partier här och nu men kan vara stärkande på sikt. Det hänger på hur en hanterar och värderar krisen.

På kongressen verkade krisinsikten lysa med sin frånvaro, i alla fall sett till stämningen bland ombuden. Miljöpartiet har sprungit ifrån sin organisatoriska ideologi, men det är till stora delar på den som hela partiet vilar.

Makten är delad, det finns en rotationsprincip som gör att du inte får sitta för länge på ett visst uppdrag och partierfarenhet tar dig inte nödvändigtvis framåt och uppåt i partiet. Alla bra principer – som hittills tjänat Miljöpartiet väl – men vars brister nu blir tydliga.

Frågan som en ställer sig är egentligen ett citat från Musse i campingfilmen från Kalle Ankas jul: Vem är det som kör egentligen?

För Miljöpartiets kris är egentligen inte en politisk kris, det är en erfarenhetskris. De som var med och förhandlade med Socialdemokraterna innan alliansen vann valet 2006 är alla utroterade. Med två språkrör, partisekreterare och sammankallande i partistyrelsen är det många som delar på bördan, men i kriser kan det försvåra hanteringen. Likaså är regeringsorganisationen – av förklarliga skäl – oerfaren, vilket också försvårar en bra krishantering.

Avgående partisekreterare Anders Wallner försvarade rotationsprincipen i sitt tal, men lyfte även problemet med att det är svårt att vara politiker i Miljöpartiet. Det är en analys vi delar, och som också är ett stort problem för den gröna rörelsen. Aktivister är dogmatiska och vill se resultat på en gång – en politiker förstår att även små segrar är viktiga. Miljöpartiet måste vilja våga vara ett parti.

Varken utbytt språkrör eller ny partisekreterare är räddningen för Miljöpartiet. Framför sig har partiet ett gediget arbete att bygga en långsiktigt hållbar organisation, mogen regeringsmakten på nationell nivå. Och precis som Åsa Romson sa, är det ett arbete partiet måste göra tillsammans.

Miljöpartiet kommer att lyfta sig från riksdagsspärren om det tillsammans lyckas formulera en bild om vart de är på väg. Men först måste det bestämma sig för vem som kör.