Den politiska debatten är ibland en smula endimensionell. Det stora temat just nu är att regeringen är i kris. Detta kan väl bara sluta med en valförlust för Stefan Löfven 2018. Eller?
Socialdemokraterna är svagare än någonsin. Till och med det tidigare så omhuldade Miljöpartiet har krisat som tusan. Men förra veckan visade Demoskop att de rödgröna gått fram och var större än alliansen. Men det rönte inte någon större uppmärksamhet.
Och visst. I en rad undersökningar har Alliansen varit större än de Rödgröna. Men i SCBs stora partisympatiundersökning från maj var de rödgröna större (41%) än alliansen (39,3). Eftersom KD hade trillat ur Riksdagen låg den verkliga siffran på 36,2.
Efter en knackig start ser det halvvägs in mandatperioden ljusare ut för den rödgröna regeringen. Den har långsamt (om än extremt försiktigt) börjat leverera och lyckats sluta några symboliskt viktiga blocköverskridande överenskommelser. Regeringsmakten ger en möjlighet att styra debatten och den politiska agendan. Inte minst i en valrörelse.
Så kanske är det i själva verket Alliansen som är kris. Dess stöd borde i varje fall ha varit mycket större om den hade en promenadseger i sikte. Tvärtom finns det några för de borgerliga oroande tecken i skyn. KD ligger konsekvent närmare tre procent än fyraprocentspärren. Ebba Busch-Thors högersväng har inte gett resultat. Liberalerna låg i Demoskops undersökning på 4,3 procent! Centern går däremot bättre och Moderaterna har återhämtat sig. Men framför allt har Alliansen i dag inget sammanhållande kitt och ingen naturlig ledargestalt. De fyra borgerliga partiledarna är inte direkt några lagspelare. Det liknar mest konståkningens fria åkning.
En preliminär hypotes kan därför vara att Löfvens stödtrupper lär vara större än Anna Kinbergs Batras i nästa val. Vilket alla partier verkar väl medvetna om. Därför förhåller de sig nu alla på lite olika sätt till Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna avkräver svar från Moderaterna; kan Kinberg Batra tänka sig att regera med stöd av Jimmie Åkesson? Svaret på den frågan präglas inte direkt av ett under av klarhet. Och det förklarar också partiernas strategiska agerande i andra avseende. I praktiken håller flera partier en dörr öppen till SD utan att säga det. Andra försöker på olika stoppa väljarflykten. Jan Björklund uppmaning till Stefan Löfven att han ska bjuda in SD till kommande förhandlingar och alarmistiska utspel kan skrivas in detta mönster.
Men i slutändan kokar allt ner till om Anna Kinberg Batra kommer att utnyttja den högermajoritet (Alliansen + SD) som helt säkert kommer att bestå även efter nästa val. Eller mer precist: kommer hon att använda den även om de Rödgröna blir större än Alliansen? Mycket tycks nu peka mot detta. Redan under valnatten 2014 var ledande moderater som förre partiledare Ulf Adelsohn kritiska till att Fredrik Reinfeldt lämnade över makten.
Lockelsen i ett kommande maktinnehav kan mycket väl vara övermäktig. Samtidigt skulle en sådan manöver betinga ett tungt moraliskt-politiskt pris. Sannolikt skulle det leda till troliga väljartapp. Och skulle kunna splittra borgerligheten. Det skulle stå i bjärt kontrast till Fredrik Reinfeldts gamla antirasistiska utfästelser.
Efter nästa val står Anna Kinberg Batra med andra ord inför ett avgörande vägval.
Spelplanen skulle förstås kunna ändras. Som att blockpolitiken bryts upp. Eller att Alliansen återfår sin livskraft. Eller att de Rödgröna presenterar ett habilt och attraktivt framtidsprogram.
Men inget av detta verkar särskilt troligt. Just nu.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
