Lever Gustaf Jonnergårds arv vidare i dagens Centerparti? Det frågar sig Håkan A Bengtsson som läst en ny biografi om den gamle centerideologen som var partisekreterare under 25 år.
En av EWK:s klassiska teckningar daterad 1966 var en kommentar till partiernas ideologiska hemvist. På bilden står den tidens partiledare framför tavlor som föreställer deras respektive ideologiska anfäder: Karl Marx (Tage Erlander), Edmund Burke (Jarl Hjalmarson) och John Stuart Mill (Bertil Ohlin). Medan Centerpartiets dåvarande partiledare Gunnar Hedlund tronar under ett porträtt av sig själv. Där står det Rådom, vilket var Hedlunds postadress i Helgums socken i Sollefteå kommun. Gunnar Hedlund i Rådom var partiledare för Centerpartiet i 22 år. En för partiet synnerligen framgångsrik period.
EWK:s karikatyr var nog inte elakt menad. Teckningen ska nog ses som beskrivande och registrerande. Men med ett stort mått av självironi. Men en och annan mer rättrådig ideolog har nog skrattat nedlåtande åt den och betraktat Centerpartiets ideologiska hemvist med en viss skepsis. Rådom! Det kanske var lite bonnigt och inskränkt redan för den tidens skarprättare.
Centerpartiet härstammar förvisso inte från någon av de klassiska ideologierna, partiet var under långliga tider mer av ett intresseparti för bönderna och landsbygden. Men har genom sin historia varit på spaning efter en ideologisk position. Den pågår kanske än.
Frågan är om sådana partier agerar friare och mindre dogmatiskt än de som springer ur de klassiska ideologierna? Kanske det. Samtidigt har Centerpartiet svängt mer hit och dit än andra partier. Politiska budord skrivs dessbättre inte på stenplattor. Och alla partier förändras med tiden. Centern är inte heller det enda parti som positionerat sig bortom de klassiska ideologierna. Även Kristdemokraterna och Miljöpartiet ville från början vara något ovanför eller bortom höger och vänster.
Centerpartiet var en gång i tiden inte särdeles liberalt
Men frågan är om inte Centerpartiet ändå spelar i en egen liga på den här punkten. Den som inte tror på någonting, kan tro på vad som helst. Nu har den nya partiledaren Muharrem Demirok deklarerat att det är dags att göra upp med partiets nyliberala historia. Centerpartiet var en gång i tiden inte särdeles liberalt, utan var det politiska partiet för bönderna och landsbygden, men bars också upp av en rad folkrörelser, intresseorganisationer och företag styrda av bonderörelsen. Denna miljö var snarare konservativ, lokalt förankrad i socknarna och byarna där kyrkan stod mitt i byn. I en nyutkommen bok skriver Hans Albin Larsson att de partier som föregick bildandet av Bondeförbundet 1910 inte hade någon tydlig liberal eller konservativ profil, men konstaterar att det snarare rörde sig om värderingar av mer ”traditionellt konservativ art”… ” såsom vaktslåendet om fosterländska värden, antikapitalism och avoghet mot parlamentarism”. Det sistnämnda betraktades ”som ett splittrande system”.
Längre fram i historien tog många politiker, partier och organisationer färg av 1930-talets ideologiska malströmmar. Men Centerpartiet gick längst. 1933, av alla år, skrev partiet in i och framhöll i sitt partiprogram det nödvändiga i ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”. Meningen ströks först 1946. ”Judelakej” var ett vanligt förekommande uttryck i Bondeförbundets egna tidningar. Anders Björnsson har behandlat den här delen av Centerpartiets historia i boken Skuggor av ett förflutet. Bondeförbundet och trettiotalet (Sekel förlag, 2009).
Hans Albin Larsson-citatet hittade jag i en nyutkommen bok om Gustaf Jonnergård. Sveriges ”längste” partisekreterare (Ekerlids förlag 2023). Det känns som en händelse att boken kommer ut just nu när Centerpartiets nya partiledare annonserar ännu ett politiskt lappkast. För boken om Jonnergård är i långa stycken en delvis annan berättelse om vad Centern var i början av sin historia och vad partiet varit under senare år.
Det är väl inte så många som känner till Gustaf Jonnergård i dag, inte ens i Centerleden. Han var något av en doldis redan under sin levnad, även om han var partisekreterare i 25 år (vilket måste vara svenskt rekord) mellan 1951 och 1976, en för det moderna Centerpartiet avgörande period (partiet bytte namn från Bondeförbundet 1957). Boken förmedlar budskapet att Gustaf Jonnergård var helt avgörande när Centerpartiet omvandlades från intresseparti till idéparti. Han var dessutom en ovanlig akademisk fågel i den tidens Centerparti, han hade författat en licentiatavhandling om partiets historia och var redaktör för jubileumsboken Bröder låtom oss enas (vilket var rubriken på Carl Berglunds upprop som var upprinnelsen till partiets bildande 1910). Boken kom till 40-årsjubileet 1950. Sedan blev han partisekreterare och var alltså kvar i ett kvarts sekel, folk bytte inte jobb stup i kvarten på den tiden.
Det skulle inte strejkas så mycket i centerpartiets variant av den lokala decentraliserade demokratin, idealet om lokalsamhället ligger nära föreställningen om någon slags harmonilära.
Jonnergård var skribent och skrev dikter, och läste och tänkte. Och blev partiets ideolog när det stakade ut en egen framgångsrik väg i efterkrigstidens Sverige, ett bonderörelsens svar och spegling av det socialdemokratiska folkhemmet, men ett delvis annat slags svar på socialdemokraternas gemsamhetsideal. Jonnergård satt mest på sitt arbetsrum och skrev och tänkte, han var som klippt och skuren för rollen som Centerideolog. Att slå vakt om landsbygden var förstås även fortsättningsvis basen för partiet. Men för att överleva behövde Centern bli ett allmänpolitiskt och allmänborgerligt parti. Men vägen dit var annorlunda och inte särskilt liberal, särskilt inte med våra mått mätt. Centern försökte formulera en tredje väg mellan höger och vänster. Centerns ideologi laddades med kritik mot såväl klasskampstänkande som storföretagsamheten. Decentralisering blev ett kodord för partiets kritik mot urbaniseringen och centraliseringen av makt i näringslivet och till byråkraterna. Partiet motsatte sig kommunsammanslagningar och framväxten av stora kommuner där de folkvalda allt mer ersattes av tjänstemän. Centern var på många sätt det parti som starkast slog vakt om den folkligt förankrade lokala svenska demokratin. Samtidigt blev Centern ett miljöparti som formulerade ett eget ”ekohumanistiskt” universum. Bortom höger och vänster. Det har varit en slogan för många politiker och åsiktsriktningar genom åren, från Alf Svensson till Tony Blair. Även Gustaf Jonnergård pekade ut en ”tredje väg” för Centern och skrev i en dikt till ett partiets evenemang:
”Nu gör vi slut på klasskampsschismen
Och mottot är ekologi”
Det skulle inte strejkas så mycket i Centerpartiets variant av den lokala decentraliserade demokratin, idealet om lokalsamhället ligger nära föreställningen om någon slags harmonilära.
Centralt här är att Centern tidigt tar till sig insikten att miljöhoten kräver nya perspektiv, en ny politik och ett nytt förhållningssätt. Centerns ekohumanism jackar in nya ekologiska och alternativa tänkesätt, som i EF Schumachers tidstypiska bok Litet är vackert. Ekonomi som om människor betydde något. Motståndet mot kärnkraften blev en avgörande katalysator för Centerpartiet och särskilt Thorbjörn Fälldin, där udden riktades mot expertstyrda och svårkontrollerade tekniska system. Allt detta gav upphov till en berättigad oro för miljön och möjliga framtida katastrofer, en oro som senare visade sig högst reell och sannolik för att tala med Tage Danielsson. Till detta lades alla de tusentals år mänskligheten måste hantera och förvara det radioaktiva avfallet.
Gustaf Jonnergårds projekt var synnerligen framgångsrikt, det låg i tiden
Det här låter ju lite som idéer som Miljöpartiet och andra gröna partier senare gjorde till sitt tankegods. Och kanske var Centerns ekohumanism en föregångare till den gröna ideologin. Men medan Centern bars upp av jordbrukarna och landsbygden bildades de gröna partierna senare snarare av aktiva i freds- och miljörörelserna och av en urban medelklass.
Gustaf Jonnergårds projekt var synnerligen framgångsrikt, det låg i tiden och var ett svar på den växande kritiken av efterkrigstidens centralisering och institutionalisering. 1956 fick Bondeförbundet 9,4 procent av rösterna. 1973 röstade 25,1 på Centerpartiet. Då hade Thorbjörn Fälldin blivit partiledare. Men 1976 lämnade Gustaf Jonnergård sin post. Han var ju alltid och framför allt Gunnar Hedlunds man, med Fälldin verkar inte samarbetet ha varit lika smärtfritt.
Jonnergård höll hela tiden öppet för samarbete både vänsterut och högerut. Hans decentralistiska ideologi vände sig både mot vänsterns starka stat och mot högerns fäbless för storföretagsamheten. Jonnergård avvisade såväl marxismen som liberalismen. Centern var inte ett borgerligt utan ett icke-socialistiskt parti, som under perioder har samarbetat också med Socialdemokraterna. Kohandeln i början av 30-talet var ett avgörande vägval. Men det har varit koalitioner och samarbeten under Gunnar Hedlunds tid och i modern tid när Olof Johansson var partiledare. Det är värt att notera att Annie Lööf förflyttade partiet i den här frågan under sina sista år som partiledare. Hade valet 2022 fått en annan vinnare hade det förmodligen blivit en ny koalition mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet, i så fall den första sedan Erlander II avgick i oktober 1957. Även om hon in i det sista höll fast vid sina mer nyliberala ekonomisk-politiska principer.
De sociala banden mellan arbetare och bönder var starkare på Jonnergårds tid. Han kom från ett litet samhälle utanför Kalmar och växte upp i en jordbrukarfamilj. Uppväxten ”präglar hur människor danas” skriver B Ingemar Nilsson: ”Gunnar Hedlunds pappa var rallare, gruvarbetare och skogsbrukare. Själv brukade han ett litet skogs- och jordburkshemman. Fälldin var småbrukare med fåruppfödning.” Och han fortsätter:
”Jag är övertygad om att dessa djupa rötter – från små, enkla och strävsamma förhållanden – har präglat hur de danats i det politiska hantverket, grundade i förnuftsbaserad intelligentia och uppvuxna i miljöer som vardagligt tydliggjorde den nödvändiga balansen mellan natur och människa. Djupa friska rötter är också en förutsättsättning för en livskraftig krona och bladverk; stabil grund för att verka i nutid och förstå framtiden – centerns DNA! Inte passar deras erfarenheter och tankegods naturligt in på den borgerliga högerkanten.”
Lever Gustaf Jonnergårds arv vidare i dagens Centerparti?
Annie Lööf placerade Centerpartiet till höger i fördelningsfrågor och var liberal i kulturkriget. Båda dessa positioner utmanas nu. Det blir ingen lätt resa för Centerns nya partiledare Muharrem Demirok. Min politiska intuition säger mig att Friedmans och Hayeks evangelium inte sitter så djupt bland Centerns gräsrötter ute i landet. Medan många yngre centerpartister har svalt hela det nyliberala betet. Jag skulle gissa att det är upplagt för strid i centerleden.
Lever Gustaf Jonnergårds arv vidare i dagens Centerparti? Det är nog rätt osäkert. För att inte tala om vad det i så fall skulle innebära. Efter dessa årtionden av marknadsliberal skördetid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
