Vem ska rädda Miljöpartiet?

Miljöpartister är inte sossar. Men, de är tillräckligt nära för att utgöra ett regeringsunderlag ihop med S. Om det värsta skulle hända – en M-KD-regering stödd av SD och kanske L – kommer S få ångra att de inte uppmanade sina väljare att också stödja MP.

Miljöpartister är sossar, men utan klassanalys. Den slutsatsen drog mitt 15-åriga jag när vi arrangerade skolval på min högstadieskola 2002. Sedan dess har en del vatten runnit under broarna. I den sociala och ekonomiska politiken har Socialdemokraterna och Miljöpartiet närmat sig varandra allt mer – tillräckligt mycket för att det ska löna sig för S att uppmuntra sina väljare att rädda kvar MP.

“Varför går det så dåligt för Miljöpartiet trots att miljöfrågan är så het?” Ju längre tiden går från dess att MP kom in i riksdagen 1988, desto mer oförstående blir jag inför frågan. Miljö- och klimatfrågan skiljer sig inte nämnvärt från till exempel sjukvård eller energipolitik. 

Alla partier vill ha ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem, tillförlitliga energileveranser och på sikt ett mer hållbart levnadssätt. Skillnaden ligger i hur vi ska ta oss dit, vilka prioriteringar vi ska göra och vem som ska betala det sociala och ekonomiska priset för förändringen. Ett “miljöparti” kan alltså inte vara ett ideologiskt neutralt parti. I takt med att väljarna också inser det så blir läget allt kärvare för just Miljöpartiet.

Från S-håll är beröringsskräcken med MP stor. Och visst kan det vara så att de traditionella S-väljarna belönade S för att MP lämnat regeringen. Men glädjen av detta riskerar att bli kortvarig, särskilt om Liberalerna lyckas kravla sig över fyraprocentsstrecket. Om det värsta skulle hända – en M-KD-regering stödd av SD och kanske L – kommer S få ångra att de inte uppmanade sina väljare att också stödja MP.

Ju mer väljarna tappar hopp om att MP kan komma in i riksdagen efter valet, desto mer sätter sig en sådan bild i det politiska medvetandet.

Under min tid i regeringskansliet, när MP fortfarande var en del av regeringen, var känslan inför MP ambivalent. Å ena sidan fick jag de första dagarna höra att jag inte skulle vara så trevlig mot miljöpartisterna. Å andra sidan kunde det ofta visa sig att vi i de mer avgörande frågorna delade vision om vart Sverige borde vara på väg. 

Var är det då skon klämmer? Industripolitiken är en vattendelare. Näringsministern “älskar gruvor”. Den gemene miljöpartisten har en mer ljummen inställning. Miljöpartisterna vurmar för återställandet av våtmarker och biologisk mångfald – något som en socialdemokrat nog kan tycka hamnar lite längre ner på prioriteringslistan.

Bör man kunna överbrygga de olikheterna? Ja, särskilt om valet står mellan en rödgrön eller en blåbrun regering.

Det sitter säkert någon partistrateg på 68:an och försöker kalkylera om och i sådana fall när det är dags att gå ut och andas om att stödja MP. Vänta inte för länge. Ju mer väljarna tappar hopp om att MP kan komma in i riksdagen efter valet, desto mer sätter sig en sådan bild i det politiska medvetandet. Efter sommaren kan det vara för sent.

Miljöpartister är såklart inte sossar. I det avseendet hade jag helt fel. Men, de är tillräckligt nära för att utgöra ett regeringsunderlag ihop med S. I det här läget bör det väga tyngre än beröringsskräcken och meningsskiljaktigheterna kring industripolitiken och våtmarkerna.