Vem ska rapportera från en skurhink?

I grund och botten handlar allt politiskt engagemang om ilska. Ilska över orättvisor, oförrätter, elakheter. Men ilska är ingen frisedel, kränkningar ingen ursäkt att kränka.

Vänsterdebattören Kajsa Ekis-Ekman blir hotad och bojkottad för en formulering om transpersoner. Kanske inte så konstigt att frågan ställs: Har identitetspolitiken gått för långt?

Leila Brännström har skrivit en utmärkt text om detta i tidskriften Bang. Hon använder sig av Wendy Browns tänkande kring identitetspolitik för att försöka ringa in i när den är nödvändig, och när den kan vara problematisk.

Identitetspolitik brukar användas som beteckning på politiska projekt som utgår ifrån någon form av kollektiv identitet: transperson, kvinna, rasifierad. Projektets mål är att uppmärksamma det förtryck och den underordning som medlemmar i gruppen utsätts för, ge medlemmarna erkännande och upprättelse, och avskaffa förtrycket.

Det som är problematiskt med identitetspolitik är inte att människors kollektiva identiteter politiseras, eller att kamp inriktas på att avskaffa förtryck baserat på identitet. Problemet brukar i stället vara kampens praktik, kampens hur.

”Teori och politik trivs sällan i varandras sällskap” konstaterar Wendy Brown i antologin ”Att vinna framtiden åter” (Atlas 2008). Teori är strävan efter renlärighet, sökandet efter den optimala lösningen. Politik kräver med nödvändighet kompromisser: Vad är möjligt här och nu? Vilka steg kan tas, under tiden som vi utforskar exakt hur målet ska se ut?

De senaste årtiondena har det förts en spännande diskussion kring begreppet intersektionalitet. En kan säga att det handlar om att se hur olika förtryck hänger ihop, hur de kan dela orsaker och konsekvenser, och hur de kan förstärka varandra.

Framför allt erbjuder ett intersektionellt perspektiv en möjlighet att utveckla kampens hur. Att upptäcka möjligheter att forma allianser, att finna grunder för solidaritet och gemensam kamp. Mellan människor som utsätts för förtryck på grund av sitt kön, och människor som förtrycks för sin sexuella identitet skull, eller för sitt rasifierade utseende.

I grund och botten handlar allt politiskt engagemang om ilska. Ilska över orättvisor, oförrätter, elakheter. Och ja, transaktivismen är arg, konstaterar Alexa Lundberg i ett svar på Åsa Linderborgs artikel. Men ilska är ingen frisedel, kränkningar ingen ursäkt att kränka.

För några timmar sedan släppte LO en rapport som visar att visstidsanställningarna ökar. De som drabbas värst när skitlivet breder ut sig är ungdomar, de är vår tids daglönare. Många av de särskilt utsatta är kvinnor och unga med utländsk bakgrund.

Om det politiska samtalet förutsätter absolut koll på måste-ord och förbjudna uttryck, om politisk korrekthet är allt och intention inget, vem av dem kommer att höja rösten och berätta om sina erfarenheter? Vem av dem längst där nere kommer att våga rapportera från en skurhink, ett call-center, en sms-anställning?

Konsekvensen av ett politiskt samtal i falsett är att allianser som skulle kunna göra kampen starkare inte formas. Konsekvensen blir att vi tappar röster.