Vem ska vilja jobba inom vården?

Åtta av tio uppger att de funderat på att byta bransch. Många känner frustration, skriver Meybod Kia.

Om en frisör hade spenderat lika mycket tid på att dokumentera hur mycket hår de klippt som att faktiskt klippa frisyrer hade det antagligen framstått som aningen absurt. I vilket yrke skulle människor finna sig i att en stor del av arbetsdagen inte ägnades åt professionens huvudsakliga arbetsuppgifter? Men inom vården är detta tyvärr en bister verklighet.

Läkare respektive sjuksköterskor lägger i dag nästan hälften av arbetstiden på uppgifter som att dokumentera, redovisa statistik och annan administration – inte på patientkontakt.

Hela 70 procent av de tillfrågade skulle välja bättre villkor och större inflytande över sitt arbetsliv framför högre lön

Samtidigt vet vi att det är mötet med patienten som bidrar till meningsfullhet medan ökad administration leder till mer press, stress och tilltagande psykisk ohälsa. Med denna bakgrund och vetskapen att vårdpersonal runt om i landet dagligen larmar om en helt ohållbar situation, där stressiga scheman, låga löner och kaotisk bemanning blivit det “normala” är det kanske inte heller så konstigt att en överväldigande majoritet ifrågasatt sitt yrkesval.

I en ny undersökning bland vårdpersonal i Sveriges samtliga regioner, genomförd av Eppow, uppger 8 av 10 att de någon gång funderat på att byta yrke och bransch. Sjuksköterskor har också i högre utsträckning än läkarna övervägt att lämna yrket. Detta är alarmerande men inte förvånande, då vi kan se en tydlig trend bland den nya generationens vårdpersonal där man redan tidigt i karriären ställer högre krav, har tydliga förväntningar på hur ens arbetsgivare och karriär ska se ut. En konsekvens av detta har blivit att många inom vården har flytt fasta anställningar i förmån till konsultarbete, då detta ansetts vara det enda sättet att uppnå ökat inflytande, flexibilitet och utveckling i sin karriär. Ett svar på att många vårdgivare inte lyckats skapa rätt förutsättningar för att personalen ska orka eller vilja stanna kvar.

Den obekväma frågan till våra beslutsfattare blir därför: Vem ska vilja jobba inom vården?

I vår undersökning svarar skrämmande nog nära hälften, 49 procent, att de inte skulle rekommendera unga en karriär inom vården. Om det håller i sig så är det tydligt att diskussionen om svensk sjukvård inte kommer handla om besparingar eller huvudmannaskap. För utan vårdpersonal så har vi ingen vård.

Detta blir särskilt talande när vårdpersonalens egna ord får komma till tals. Hela 70 procent av de tillfrågade skulle välja bättre villkor och större inflytande över sitt arbetsliv framför högre lön.

Genomgående bland svaren uttrycks en frustration och hopplöshet inför vad man förväntas hantera på daglig basis och de begränsade möjligheter som finns att påverka sin arbetssituation. Detta speglar sig också i det faktum att många läkare och sjuksköterskor idag arbetar deltid för att orka vara kvar inom yrket.

En sjuksköterska sammanfattar det: ”Möjlighet till att kunna påverka mitt eget arbete genom schema, arbetstider samt att få gehör för kompetens och erfarenheter. Att inte bara förväntas fungera som en maskin som ska fungera utan påfyllning eller utrymme för egna behov.”

Känslan av att ha otillräckliga förutsättningar för att göra ett bra arbete har också lett till att många inom vården upplever en hög etisk stress. Det är något som ledande företrädare pekar ut som särskilt allvarligt. Oili Dahl, ordförande för Svensk sjuksköterskeförening, menar att den typ av stress inte bara medför sämre hälsa för vårdpersonal utan också är en riskfaktor för att fler ska lämna yrket och hotar patientsäkerheten.

Ska vi lyckas vända den negativa trenden kräver det att våra beslutsfattare på allvar lyssnar och involverar vårdpersonalen i utformningen av framtidens hälso- och sjukvård. Är de beredda att göra det?

Meybod Kia, specialistläkare i allmänmedicin och grundare av Eppow