Vem vågar stå upp mot Israel?

Den israeliska statens aggression, med omvärlden som publik, kräver ord som är hårdare och krav som är skarpare.

På den 29:e dagen lättar ljudmuren av stridsvagnar, skottsalvor och raketmattor till sist. Den av Egypten framförhandlade – och 72 timmar långa – vapenvilan har inletts. Bomberna tar paus, soldaterna ställer sig redo i sina posteringar. 1 857 palestinska dödsoffer, 67 israeliska, ska räknas och begravas.

Vi förstår inte. Kan inte, vill inte. Vad är det för stat som spränger sjukhus, skolor och mördar barn under täckmantel av självförsvar? Israels offensiv är ett övergrepp inte bara på palestinier, utan lika mycket på de mänskliga rättigheterna. Sorgen är gränslös.

Att Israel kallar offensiven proportionerlig är som att besvara en näve kastad sand med en grävskopa fylld med stenblock. Det israeliska krigsmaskineriet spelar i en helt annan division. Rätten till självförsvar har vantolkats så gravt att det är omöjligt att ta orden på allvar.

Den israeliska statens systematiska övervåld har så grovt tippat förhandlingsbordet att idén om jämlika samtal känns absurd. Israel har för längesedan övergett tanken på en rättvis fred. Den enda fred som är acceptabel är en fred på Israels villkor.

Hamas är givetvis inte utan ansvar och ska också fördömas. Organisationen är och förblir palestiniernas stora olycka. Varje vän av demokrati och progressiv politik måste också rimligen vara motståndare till de ultrakonservativa, reaktionära, krafter som dominerar de palestinska territorierna.

I skuggan av bomberna och ursinnet behövs nya krafter, på bägge sidor om konflikten. Det korrupta Fatah i Palestina har för länge sedan förlorat folkets förtroende, Labour i Israel är både tandlöst och allt längre från de värderingar partiet grundades på.

I Sverige har rösterna varit för få och för otydliga. Vid konfliktens upptrappning snubblade S-ledaren Stefan Löfven på orden och vågade inte kritisera Israel rakt ut. Carl Bildts erkännande av palestiniernas rätt till Gaza kom flera veckor för sent. Israel har utvecklats till en apartheidstat med ett skrämmande effektivt krigsmaskineri. Då räcker inte formuleringar om att ”Israel måste besinna sig” eller politiker som inte vågar ta ställning.

Israels aggression, med omvärlden som publik, kräver ord som är hårdare och krav som är skarpare. Närmare tvåtusen offer senare är det tydligare än någonsin att Israels kolonisering av Palestina är det största hindret för varaktig fred i regionen.

Omvärlden måste formulera en utrikes- och säkerhetspolitik som svar på utvecklingen. Att inte agera är att ge den israeliska staten carte blanche inför framtida krig.