Vi behöver fler bostäder och färre sinnrikt snickrade finansiella derivat.
När finanskrisen briserade över västvärlden 2008 var Island ett av de länder där svallvågorna slog som hårdast.
En snabbt växande finanssektor — där enskilda aktörer mångdubblade sin omsättning inom loppet av några år — imploderade och drog med sig hela ekonomin i en djup depression. Vanligt folk fick betala priset för år av destruktiv spekulation.
Den självklara läxan borde förstås vara att fundera över det rimliga i att låta spekulativ verksamhet dominera ekonomin. Den isländska mardrömmen borde avskräcka.
Ändå har förvånande litet gjorts för att i grunden förändra villkoren för den finansiella ekonomin. Inte minst i Sverige.
En nyligen publicerad uppdatering från IMF:s granskning av Sveriges finanssektor visar på oroande risker.
Förutom att vi har en av Europas största finanssektorer — banksektorns tillgångar motsvarar 400 procent Sveriges BNP — är den dessutom svårgenomtränglig för granskning och övervakning. Snabbt stigande värdeutvecklingar, inte minst på bostäder, och en historiskt hög privat skuldsättning eldar på orosbrasan.
OECD har vid flera tillfällen pekat på liknande risker och uppmanar i sin senaste årsrapport Sverige att införa »omfattande regleringar och övervakning« av finanssektorn.
Fler och fler inser det absurda med att låta den spekulativa och potentiellt destruktiva ekonomin växa otyglad. Erfarenheterna från 2008 visar att det kan slå snabbt. Och ju större andel spekulativ verksamhet — desto större risker för samhället som helhet.
Valet står mellan att fortsätta dricka nittiotalets farliga trollbryggd eller fundera på vilken typ av tillväxt vi vill, och kan, leva med.
För en tillväxt som till stor del närs på kortsiktig spekulation är både farlig och ineffektiv. Långsiktiga och offentliga investeringar är tvärtom båda samhällsnyttiga i dag och skapar en vettig tillväxt i morgon. Vi behöver fler bostäder och färre sinnrikt snickrade finansiella derivat.
Myten om att marknadens smulor så småningom landar hos vanligt folk har för längesedan frontalkrockat med verkligheten. Att en institution som IMF, knappast känd för att vara ett vänsterradikalt näste, numera är en återkommande kritiker av nyliberala missgrepp visar att en omprövning är på gång.
Det är nog dags att börja lyssna. Och det är framför allt dags att bryta med nittiotalets naiva flört med kvartalskapitalismen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
