krönika Vilka skydd som ska krävas för säkert arbete i smittsam miljö har svängt fram och tillbaka. Myndigheterna har krupit för arbetsgivarna och lydigt anpassat sig till signaler om marknadens utbud, skriver Melinda Kandel.
”Skulle vi stoppa alla arbeten med den här risken skulle vi behöva stoppa massor med arbeten!”
Det fick jag höra av Arbetsmiljöverkets inspektör som hävde mitt skyddsstopp förra våren. Skyddsstoppet får skyddsombud ta till vid fara för liv och hälsa och kan bara hävas av den som lagt det eller av Arbetsmiljöverket. I detta fall var mitt krav att kollegan som städade ett trapphus med hög smittorisk skulle få skyddsutrustning.
Avslaget förbryllade mig och andra fackliga jag talade med, liksom motiveringen. Många har dock varit med om samma sak— inte minst inom Kommunal.
”Förra året la vi 50 skyddsstopp. Vi brukar lägga noll.”, säger Tobias Baudin, Kommunals ordförande, till Ekot den 7 maj. Han intervjuas med anledning av att Arbetsmiljöverket den här dagen skärpt rekommendationerna om skyddsutrustning för personal som arbetar med misstänkt och konstaterat covid-smittade personer.
”För jävligt” kommenterar undersköterskan Paola Taialoja i samma inslag. Hon arbetar i hemtjänsten i Norrköping, och kan inte förstå att Arbetsmiljöverket har låtit henne och hennes kollegor arbeta med ett undermåligt skydd i över ett år.
Det hade varit mycket lätt för myndigheterna att ta det säkra före det osäkra och inte tillåtit något arbete utan bästa möjliga skydd. I stället har man chansat.
Arbetsmiljöverket själva menar att svängningen beror ”nytt kunskapsläge”. Men är det verkligen hela förklaringen? Låt oss backa bandet.
Den 7 april 2020 stoppades arbetet på äldreboendet Serafen i Stockholm av huvudskyddsombudet Peter Olsson. Vid denna tid var Folkhälsomyndighetens rekommendation normerande, och gav arbetsgivaren rätt att genom lokala riskbedömningar avgöra vilket skydd som skulle användas. På Serafen fick personalen som arbetade med misstänkt och konstaterat covid-smittade personer därför visir som enda skydd.
Arbetsmiljöverket kopplades in. Myndighetens sakkunnige läkare bedömde att visiren inte räckte, utan ansåg att även munskydd behövdes. I beslutet ställdes därför krav på munskydd och visir till alla som arbetade med misstänkt och konstaterat covid-smittade för att arbetet skulle få återupptas.
Kommunal firade. Man räknade med att beslutet skulle bli normgivande, och sätta en högre säkerhetsstandard för allt omsorgsarbete i landet. Men friden varade inte länge. Bara dagar senare ändrades beslutet, till att handla om lokala riskbedömningar. Personalen fick arbeta vidare med sina visir.
Men, kan Arbetsmiljöverket verkligen ändra sina beslut så där? invänder någon.
Och nej, det hör inte till vanligheterna. Uppdrag Granskning kunde i oktober avslöja att ändringen kommit till genom påtryckningar från arbetsgivaren Stockholms stad, och dess arbetsgivarorganisation SKR. I en smyginspelning från ett hemligt möte mellan myndigheten och Stockholms stads personaldirektör Anita Lidberg, hörs hon hävda att kommunen ”dammsugit hela Stockholms stad på munskydd” och ”vi kommer inte klara påsken”. Uppgifterna dementeras dock i det närmsta av kommunens inköpschef, som i samma program berättar att stora leveranser inkommit från ordinarie leverantör, och att inget munskydd flyttat från ett boende till ett annat.
Den 25 juni kommer då plötsligt ett nytt besked: Folkhälsomyndigheten ändrar sina rekommendationer. Nu rekommenderar de munskydd under visir. ”De lokala riskbedömningarna har inte riktigt fungerat”, motiverar Tegnell beslutet på myndighetens dagliga presskonferens.
Och så i fredags, ett år senare, kommer ytterligare nya bud. Nu är det andningsskydd under visiret som gäller vid arbete med misstänkt eller bekräftat covid-smittade. ”Nytt kunskapsläge”, lyder verkets officiella förklaring. Men vad är egentligen nytt?
Att andningsskydd ger ett bättre skydd för bäraren än munskydd är inte nytt. Att Sverige gjort sig ökänt för döden på våra äldreboenden, som tros vara ett resultat av att personal smittats av brukare, som i sin tur smittat andra patienter, är inte nytt. Att LO-arbetare, som inte kunnat arbeta hemifrån under pandemin ligger i toppen av statistiken över smittade, är inte nytt.
Det hade varit mycket lätt för myndigheterna att ta det säkra före det osäkra och inte tillåtit något arbete utan bästa möjliga skydd. I stället har man chansat.
”Skulle vi stoppa alla arbeten med den här risken skulle vi behöva stoppa massor med arbeten!”, fick jag alltså höra.
Meningen pekar ut vad som är fel med myndigheterna och deras arbetssätt: Arbetares säkerhet har inte stått i första rummet. I stället har man krupit för arbetsgivarna och lydigt anpassat sig till signaler om marknadens utbud.
Det här är ett grovt fel i systemet som vi måste fixa innan nästa kris slår till.
Melinda Kandel är städare, skyddsombud och aktiv i Vänsterpartiet. Hon praktiserar som opinionsskribent hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
