USA:s demokrater har börjat ställa den stora frågan: Kommer Barack Obama verkligen bli omvald? Tvivlet sprider sig. Han har visat sig vara en svag ledare i en svår tid.
Många undrar över Obamas tafatthet inför både det politiska maskineriet och opinionsbildningen. Hans upphöjda kyla får sympatisörerna att tappa intresset, men ger motståndarna energichocker utan slut.
Men Obamas största problem är verkligheten. Man behöver inte resa länge i USA för att förstå krisens konsekvenser. De märks inte i New York, men i små och medelstora städer. Det handlar nödvändigtvis inte om ökad synlig fattigdom, men om ett abrupt slut för det välstånd och konsumtionssvärmeri som präglade USA mellan Bill Clinton och finanskraschen. I Memphis, och andra städer, står mer än hälften av alla lokaler längs Main Street igenbommade. Shoppinggallerior hankar sig fram. Köerna med hem som ska säljas på exekutiv auktion tar aldrig slut. Arbetslösheten är fortfarande nio procent. Konsumtionen av kapitalvaror och sådana tjänster man kostar på sig när man har lite extra pengar har fallit som stenar, och inte återhämtat sig.
USA:s ekonomiska depression har börjat bli mental. När folk får lite extra pengar gör de som regeringen: tar dem till banken eller kortföretaget för att sanera skuldberget. Det är en ond cirkel. Vart är vi på väg, undrar röster i landets insändarradio. I sådana situationer blir presidenter inte omvalda – i synnerhet inte om de saknar engagerande temperament. Obamas personlighet ligger helt enkelt inte i fas med landet. Många är rädda, osäkra och kanske arga. De vill inte ha förnuftiga föreläsningar. De vill ha politisk handling, med tydligt riktning. Demokraterna har i 25 år, och av olika orsaker, försökt kapa banden till folkliga opinionsgrupper och rörelser. Nu får de betala priset. Organiseringen kommer från höger.
Barack Obamas chans är att republikanerna vandrat ut i ett sagoland. Sedan mellanårsvalets genombrott för tepartyrörelsen har han försökt framstå som en garant för besinning. Det var så Richard Nixon mot alla odds vann valet 1968, som Mr. Middle America i en storm av studentradikalism.
Men det finns också en underliggande paradox som gör amerikansk politik svår att förutsäga. Republikanerna vinner val, men demokraternas politiska program har hela tiden starkare stöd. Lägg till att demografiska förändringar gynnar demokraterna, eftersom unga och invandrade nu röstar stadigt till vänster. I längden borde det urholka republikanernas långa dominans. Men det händer bara om de är motiverade att verkligen rösta. Det var de 2008. Då sade de ja till Obama och löften om ”change”. Nästa år kan de i bästa fall bestämma sig för att säga nej – till republikanerna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
