söndagskrönika Mänskliga rättigheter gäller även hårt kontrollerade flickor i patriarkala strukturer. Hedersförtryck behöver en särställning i arbetet mot våld just för att det är en del av en hederskultur, skriver Veronica Palm.
Det är idag sexton år sedan Fadime Sahindal mördades. Hon var 26 år gammal och hennes pappa dömdes senare för mordet.
Fadime mördades för att blev kär och valde sitt eget liv. Hon var inte den första unga kvinna i Sverige som tvingades till hedersliv, inte heller den första som dödades av en nära släkting.
Ändå var det mordet på Fadime som väckte Sverige. Kanske för att hon när hon levde så enträget ville öppna våra ögon, och hade modet att offentligt tala om hederskultur och hur den drabbar också människor i vårt land.
Många år har gått, och det offentliga Sverige har lärt sig. Skola, socialtjänst och andra som kommer i kontakt med unga vet betydligt mer om hederskultur.
Polisen har utvecklat sitt arbete i och inom många verksamheter finns larmsystem som kickar in när det finns en oro kring en flicka. Samtidigt utsätts alltjämt unga kvinnor i Sverige för hedersvåld.
För att förstå och på riktigt kunna hjälpa dessa flickor måste vi förstå hur begreppet heder används i hederskulturer. Det har ingenting med individens rätt att leva och respekteras – hedras.
Det är ett kollektivt begrepp som används för att hålla ihop en grupp där dess enskilda individer i sig är underordnade.
Det betyder exempelvis att äktenskap inte är något som sker för att två människor är kära och vill gifta sig, utan något som sker för att stärka gruppen eller knyta band med andra grupper.
Arrangerade äktenskap.
Den som inte lever upp till systemets regler upplevs alltså misskreditera, till och med skada, hela familj, sin grupp och sitt nära samhälle.
För att återupprätta gruppens heder måste hon återanpassa sig, straffas, kanske förskjutas eller till och med dödas.
Hederskultur strider helt mot den grundläggande synen om att varje människa är viktig och har ett eget värde.
Det är ett fruktansvärt sätt att se på människan, som bara en del av en grupp och med förutbestämda uppgifter som hon inte kan påverka själv. Det strider helt mot den grundläggande synen om att varje människa är viktig och har ett eget värde.
Det som gör att hedersförtryck behöver en särställning i arbetet mot våld är inte bara att det främst drabbar unga kvinnor med lägre kontakt och status i samhället, utan just att det är en del av en hederskultur.
Om jag som strulig tonåring hade blivit slagen och hotad av min pappa hade jag kunnat vända mig till min övriga familj och släkt och få stöd. De skulle ta avstånd från honom och han skulle polisanmälas.
Han själv skulle veta att det var fel och försöka dölja det han gjorde för omgivningen.
När en tjej som lever i en hederskultur, och väljer att försöka gå sin egen väg, blir slagen eller hotad av sin pappa skulle hon istället vara helt ensam.
De som är närmast henne skulle ha förståelse för att pappan var tvungen att hota och slå för att återupprätta sin heder. Han skulle kanske själv bli hotad av sina bröder eller andra släktningar om han inte tog tag i »problemet».
Han skulle uppleva att han gjorde det nödvändiga och rätta, och han skulle snarare vilja visa upp för sina bröder att han kan hantera situationen.
Även om slaget just när det träffar gör precis lika ont, är det en avgrundsdjup skillnad. Jag hade av alla andra i min omgivning blivit skyddad och betraktad som offer.
Hon som lever ett hedersliv betraktas som ansvarig för något som gör att pappan måste straffa henne, hon blir utelämnad till pappan och slagen, och där finns ingen som skyddar henne.
Det är han som blir skyddad, så att det som är ett brott enligt lagen inte ska komma till myndigheternas kännedom.
Vi får aldrig lämna någon enda av dessa flickor och unga kvinnor ensamma och osedda.
Trots att samhället sedan mordet på Fadime har lärt sig en hel del om hederskultur och att se signaler hos flickor, kan vi långt ifrån slå oss för bröstet. De senaste åren har vi sett en ökning av kontakter med myndigheter i frågor som rör hedersliv.
Arbetet måste intensifieras, och integreras i allt annat arbete kring ungas rättigheter och jämställdhet.
Vi får aldrig lämna någon enda av dessa flickor och unga kvinnor ensamma och osedda. De är en del av vårt samhälle och förtjänar samma rättigheter som alla andra som lever här.
Mänskliga rättigheter gäller alla, även hårt kontrollerade flickor i patriarkala strukturer.
Mänskliga rättigheter, så som FN-deklarationen stipulerar dem, är individuella, odelbara och icke-kulturrelaterade. Varje människa har lika värde och egna okränkbara rättigheter.
Veronica Palm är S-debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
