Veronica Palm: Genom dotterns ögon ser jag hur Sverige öppnats

I Sverige är det lätt att leva som ensamstående med barn, för varje generation blir vi öppnare och mer toleranta, skriver Veronica Palm, som jämför sin uppväxt med sin mammas och sin dotters.

»Men mamma. Det är ju för att vi måste ha festen innan ramadan börjar«. Säger dottern självklart när jag frågar om det inte är lite tidigt att ha avslutningsfest redan i maj.

»Så klart« svarar jag, och slås åter av hur mycket rikare barnens uppväxt blir för varje generation.

När jag växte upp på olika miljonprogramsgårdar i olika mindre städer så var Sverige ganska homogent, även i de stora betonghusen. Visst fanns det finnar och jugoslaver och en och annan chilenare, men de flesta av oss barn på gårdarna hade våra rötter djupt ner i det gamla Sverige.

Samtidigt fick vi som lekte där möta fler människor och ett rikare socialt liv än våra föräldrar som tog oss från det gamla Sverige, från trångboddhet och toalett på gården till stora rena hus med rinnande vatten och tvättstugor.

Närheten gav oss barn en ökad förståelse för andra människor. Vi såg den där pappan som var full på balkongen och även om vi inte sa nåt så visste vi att vissa dagar så ville inte hans barn gå hem. Då kunde de äta middag hemma hos någon av oss andra.

Vi såg den där pappan som var full på balkongen och även om vi inte sa nåt så visste vi att vissa dagar så ville inte hans barn gå hem.

Så klart var det inte bara idyll på miljonprogrammens gårdar, men det var ett nytt Sverige som växte fram. Närheten och blandningen ökade förståelsen för andra människor och vidgade våra vyer.

På samma sätt som vår föräldrageneration hade fått en rikare värld när deras föräldrar lämnade landsbygdens fattigdom och efter kriget fick jobb på industrier och på sjukhus. Barnen på stadens gator mötte andra barn och deras världar vidgades.

Det mest uppenbara när jag jämför min mammas, min dotters och min barndom är så klart den materiella förbättringen som Sverige gått igenom sedan 50-talet, men minst lika viktigt är att Sverige blivit ett öppnat land med öppnade människor i samma takt som välståndet vuxit.

För varje generation har förståelsen för att människor har olika förutsättningar och olika levnadsmönster satt sig djupare, invandringen är en viktig del.

Tack vare att Sverige varit ett land som gett människor med rötter i andra länder ett nytt hemland så har också förståelsen, eller toleransen som det brukar kallas, för olikheter ökat. Och inte bara det, också det vi kallar »svenskt« har utvecklats med oss som bor i det här landet.

Detta har inte bara gjort Sverige till ett av de minst rasistiska länderna i världen utan också gjort oss mer liberala inför andra sätt att bryta normer.

Till er som firar ramadan vill jag säga tack. Tack för att ni bidrar till att utveckla Sverige, för att ni gör mina barns liv rikare.

Sverige är ett land där det är enkelt att leva som ensamstående med barn, ett av de länder som är minst homofobiskt och ett land där kvinnors rättigheter är en självklar kamp att driva för breda grupper.

Kort sagt, invandring och välståndsökning har tillsammans gjort Sverige rikare även ur ett icke-materialistiskt perspektiv.

Om jag hade velat ägna mig åt politisk agitation hade jag kunnat peka på slutsatsen att kombinationen tillväxt, jämlik fördelning och invandring är det bästa verktyget för att mota bort unkna värderingar av alla de slag, men jag avstår.

Det är redan uppenbart. Just den här helgen är jag mer upptagen av att glädjas åt att mina barn får växa upp i ett land som är rikt på så mycket.

I fredags var jag dörrvakt på skolavslutningsfest på min äldsta dotters skola. Nu har ramadan börjat. Och idag bjuder jag mamma på morsdagsfika.

Till er som firar ramadan vill jag säga tack. Tack för att ni bidrar till att utveckla Sverige, för att ni gör mina barns liv rikare och för att ni tillför ännu en tradition i detta lilla mörka kalla land där vi så väl behöver anledningar att fira.

Veronica Palm är (S)-debattör