söndagskrönika Det är nog många män som är rädda nu. Men den tsunami av vittnesmål om sexuella övergrepp från kvinnor som vi nu ser skapar inte bara rädsla och minskad makt hos män. Den kan göra att fler män inser att de och andra har gjort fel.
Jag är överväldigad av den storm av berättelser som kommit i kölvattnet av metoo. Både över styrkan i berättelserna och över att så många vill dela med sig när de ges utrymme.
Några orkar i ljuset av andra för första gången berätta om en våldtäkt.
Andra sprider de vardagsberättelser som varje kvinna känner igen: en ovälkommen hand, en tittande gympalärare, en pojkvän som tjatar sig till sex och alla de där kommentarerna som viftats bort med »Lite skämt måste du väl tåla«.
Det som nu sker är stort. Det är på riktigt. Jag har inte någonstans sett att rasister ens försökt kapa #metoo. Det är för uppenbart att det här handlar om kön oaktat kulturell härkomst.
Inte heller har jag sett någon som påstår att strukturerna bara är något som finns i huvudet på feminister på Södermalm. Det är för uppenbart att upplevelserna delas av kvinnor i hela landet och i alla samhällsklasser.
Jag har inte sett någon som påstår att strukturerna bara är något som finns i huvudet på feminister på Södermalm.
Jag är övertygad om att det runt om i landet nu sitter en hel del män som är ganska rädda. Män som kanske inte våldtagit eller våldfört sig på en kvinna, men som då och då betett sig som svin och gått över gränsen. Och kommit undan med det.
Kanske för att han finns i en miljö som tystar. Eller för att han har högre status än henne och vetat att hon kommer hålla tyst. Eller för att hon har hållit tyst för att hon inte vågat lita på att någon ska tro henne eller förstå obehaget.
Oavsett så kan han inte längre vara trygg och lite på att tystnaden består.
Han gör rätt i att vara rädd. Dammluckorna har öppnats. Men än viktigare. Han kanske förstår att det är dags att börja bete sig och inte överträda kvinnors gränser. Han kan inte längre lita på att manssamhället håller honom om ryggen eller på att kvinnor han kränkt inte kommer att berätta.
Men allra viktigast. Det sker en förändring. Redan dagen efter de första #metoo fick jag frågan »Vad kommer den här kampanjen leda till då?«. För det första är det inte en kampanj. Det är ett tsunamiliknande vittnesmål av hur vår samtid ser ut.
Män som chefer har skyddat eftersom de har varit bra för business är nu istället en belastning och får gå.
För det andra ser vi redan hur det leder framåt. Maktmän tvingas lämna sina positioner. Män som chefer har skyddat eftersom de har varit bra för business är nu istället en belastning och får gå. Bara det är en seger och framgång.
Regeringen förbereder skärpt lagstiftning och säger i samma andetag att om det inte räcker måste vi gå vidare. Ännu ett bevis på att berättelserna spelar roll.
Och så de där rädda männen runt om i landet. De kanske förstår och skärper sig och deras bröder aktar sig för att hamna i samma situation.
Fler män kommer att sluta vara svin. Inte bara för risken att blottas utan för att de genom #metoo kanske för första gången på riktigt förstår vad det är kvinnor upplever och vart gränsen går.
Så på frågan »leder det till nåt?« måste svaret vara ja. Ja, både nu direkt, i brott som lagförs och skärpt lagstiftning och långsiktigt i förbättrat beteende hos de som är i riskgruppen – männen.
Veroinca Palm är socialdemokratisk debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
