Söndagskrönika Att vara feminist är ingen lättjefull aktivitet. Det är en ständig kamp i vardagen. Då och då orkar jag bara inte. Det är jäkligt tröttsamt helt enkelt. Och vissa kommentarer gör ondare än andra.
Jag avstår från att grotta i Anders Borgs förehavanden under sommarfest. Det är bara för mycket, på så många plan.
Men i svallvågorna av händelsen har diskussionen spretat betänkligt. Allt från ryggdunkande och det-kan-hända-den-bäste från andra moderata män, via den högst relevanta frågan om vad som skett om han haft en annan klass och etnicitet (eller kön för den delen) till Borgs eget utfall om att Kinberg-Batras svaga ledarskap när hon inte sällar sig till ryggdunkarna.
Och en hel del mer generella påpekanden av hur tunn fernissan Feminism är och hur lite det krävs för att den ska spricka och blotta Sexism.
Ärligt talat har jag inte orkat följa alla kommentarer och analyser som gjorts.
Men redan efter något dygn kom de som går rakt in där det gör som allra ondast: Men var var alla arga feminister när … följt av utfall om hedersvåld, könsstympning eller massvåldtäkter. Få kommentarer träffar så hårt i magen som den.
Dels för att kommentaren nästan alltid har en rasistisk underton. Som om det skulle vara en motsättning att vara feminist och antirasist. I själva verket är det ju det som är det logiska.
Kampen för frihet från de strukturer som håller människan tillbaka oaktat om det är på grund av kön, etnicitet, sexuell identitet eller någon annan form av strukturell diskriminering är djupt sammanflätad. Självklart faktiskt. Grundläggande. Och alla som varit aktiva i den debatten har med önskvärd tydlighet fått känna hur hårt länkat också rasism och kvinnohat är.
Kommentaren gör också ont för att det andas att vi borde vara nöjda med att kvinnors frigörelse nått så långt i vår tid och i vårt land. Som om lite grov sexism, sämre lön, otryggare anställningar, högre sjukskrivningstal, större ansvar för hushåll, fattigare pension, sämre psykisk hälsa och så vidare inte är så mycket att tjafsa om i världens mest jämställda land.
Jo, det är verkligen mycket att tjafsa om. Dels för att jämställdheten är långt ifrån vunnen i vårt land. Men också för att jag vägrar tänka att fattigpensionären i Flen ska vara nöjd bara för att stening i Saudiarabien är värre.
En kamp mot könsdiskriminerande reklam i Sverige är en del av kampen mot könsstympning i Somalia,
Det är dessutom olika uttryck för samma förtryck. Patriarkatet visar sig i olika skepnader och i olika grad av grovhet i olika samhällen. En kamp mot könsdiskriminerande reklam i Sverige är en del av kampen mot könsstympning i Somalia, och vice versa.
Det handlar om att också kvinnor ska att vara fria människor med fullständiga rättigheter.
Men kanske framför allt får jag ont för att kommentaren Men var var alla arga feminister när … anspelar på att vi är lata och inte orkar ta de jobbiga konflikterna.
Och det kan jag lova, att vara feminist är ingen lättjefull aktivitet. Det är en ständig kamp i vardagen. Var helst du vänder dig finns strukturer som hindrar kvinnor eller befäster de könsroller som gör att män som grupp värderas högre än kvinnor som grupp.
Du får sällan en lugn stund. En stund då det inte finns en feministisk kamp att ta, en tjej att uppmuntra, en struktur att synliggöra eller en kvinna att ge plats.
På möten, i föreningen, vid en middag, i TV-soffan, på en AW, i parken, i sängen, ja överallt. Det är jäkligt tröttsamt att vara feminist helt enkelt.
Och vet du vad. Då och då orkar jag bara inte. Blir trött. Blir liten och lite deppig. Känner mig ensam. Ibland är jag helt enkelt för skör för att ta den storm som riskerar komma efter ett påpekande. Det är inga roliga stunder.
Det gör ont att se en syster blir förbigången eller avbruten och inte orka göra något åt det för att jag helt enkelt är så vansinnigt trött på hela skiten.
När då självuppblåsta låssaskämpar häver ur sig saker som Men var var alla arga feminister när … så träffar de rakt på den ömma punkten. Rakt in där du har en malande känsla av att du alltid kunde gjort mer, tagit en konflikt till, sagt ifrån än tydligare. Det finns alltid mer att göra.
En feminist är för viktig för att vi ska låta henne brännas ut av patriarkatet.
Men vet du vad. Strunta i det. Det vilar faktiskt inte bara på dina axlar att vid varje givet läge bryta hela patriarkatet.
Tillåt dig att vara trött då och då. Det är heller inte ditt ansvar att varje gång förklara världsordningen för random män som mixar sexism och rasism på ett riktigt obehagligt sätt.
Ta det från en som försökt att ta varje fight, som ägnat hela sitt vuxna liv åt att bryta patriarkatet och motarbeta rasister.
Lita på mig när jag säger: Du är Good enough. Klappa dig på axeln och ägna en kväll åt Ben&Jerry och Netflix. En feminist är för viktig för att vi ska låta henne brännas ut av patriarkatet.
Veronica Palm är S-debattör.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
