Söndagskrönika Även med en socialdemokrat som statsminister kan det kännas deppigt ibland. Men det är ingen raketforskning att återta initiativet i svensk politik. Det som krävs av socialdemokratin är helt enkelt att vara bäst på att vara socialdemokrater. Vi kan lära av »folkhemsminister« Per-Albin Hanssons djupt radikala visioner.
Idag är det 85 år sedan Per-Albin Hansson tillträdde som statsminister. Den 24 september 1932 blev starten på ett 44 år långt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Att val efter val vinna människors förtroende under så lång tid är en bedrift som saknar motstycke och gjort svensk socialdemokrati till ett parti med en unik ställning bland världens flerpartidemokratier.
Målmedvetet och steg för steg utvecklas Sverige under perioden 1932–1976 från ett fattigt land i Europas utkant till en världsledande industristat och ett land med hög och fördelad välståndsnivå.
Sverige gick från ett land som människor bara några decennier tidigare flytt från på grund av förtryck och fattigdom, till ett som välkomnade människor från bland annat Finland, Jugoslavien, Chile, Grekland, Spanien, som bidrog till att bygga Sverige starkare.
Inte sällan kan en som socialdemokrat hemfalla åt nostalgi och med viss avund titta tillbaka på den tiden. Tiden då allt var möjligt. Då Välfärdssverige formades och nya reformer sjösattes. Tänk att ha fått vara med och hitta på barnbidraget, att införa grundskola och att driva fram LAS och alla de andra stora strukturella förändringarna som gjorde Sverige till landet präglat av både ekonomisk tillväxt och jämlikhet.
Jo, en ska vara stolt över sin historia. Och också minnas att varje reform var i ständig konflikt med högern och de starka krafter som alltid står bakom den som värnar en ojämlik maktordning.
I slutet ac 90-talet var du radikal och visionär om du lyckades bevara en av de fritidsgårdar som föreslagits läggas ner.
Men nostalgi vinner inte framtiden. Det var inte genom att slå sig för bröstet eller peka bakåt på vunna segrar som socialdemokratin val efter val i 44 år vann förtroende att leda landet vidare.
Det var visionerna om en bättre framtid och modet att genomföra reformer som steg för steg tar oss närmare visionerna. Socialdemokraterna – Framtidspartiet, helt enkelt. Även efter de borgerliga åren på 70-talet fanns framtidstron kvar, ibland utklädd till en yuppie med dalmatiner.
Sen kom 90-talet. Om du som jag var SSU:are i fritidsnämnden i slutet av 90-talet var du radikal och visionär om du lyckades bevara en av de fritidsgårdar som föreslagits läggas ner. Vi skolades in i negationstänkande, att en mindre besparing av välfärden var en seger. För utrymmet att föreslå utbyggnad av välfärd fanns helt enkelt inte.
Jag är övertygad om att denna tid skadade socialdemokratins självbild och förmåga att ta initiativ en hel del, ett ämne för en helt egen analys.
Socialdemokratin klarade 90-talskrisen, men människor såg bara att vi ville just det: Rädda det som räddas kunde. När Moderaterna blev Nya och när högern klarade av att samla sig i en allians så utmanades det som tidigare var socialdemokratins paradgren: Att peka på en annan framtid och föreslå reformer som leder framåt.
Nya Moderaterna klarade konststycket att knyta en klassalians mellan överklass och medelklass. För första gången blev högern folklig.
För första gången blev högern folklig, både i form och innehåll. Både för att de tog av sig pärlhalsband och slips, men än mer för att de klarade konststycket att knyta en klassalians mellan överklass och medelklass. Införandet av det så kallade jobbskatteavdraget var, ur deras perspektiv, genialt.
Det ökade de ekonomiska klyftorna i samhället, men gav samtidigt breda löntagargrupper några rena hundralappar extra i plånboken. Jag skulle vilja beskriva det som högerns motsvarighet till socialdemokratins projekt: Generell välfärd som både ökar jämlikheten och ger mer tillbaka till medelklassen.
Klassaliansen den generella välfärden åstadkom var också förutsättningen för att bygga vidare och vinna förtroende val efter val. Och även högern klarade att vinna val en andra gång genom att forma sin klassalians, en symboliskt mycket viktig seger.
Så även om vi åter har en socialdemokratisk statsminister kan det kännas deppigt med det parlamentariska läget, högerns ständiga tjuvnyp och neofascister som fortsätter stiga i opinionen.
Men det är faktiskt ingen raketforskning att återta initiativet i svensk politik. Det som krävs av socialdemokratin är helt enkelt att vara bäst på att vara socialdemokrater:
Att finnas i människors vardag och förstå människors oro och drömmar. Att tydliggöra visionen om ett bättre samhälle och en framtid som lockar. Att ha modet att ta bestämda stegen i riktning mot visionen, även när det möter motstånd.
Jag är mer orolig för det sista. Politiken har en tendens att vara rädd. Snabbheten i debatten och det parlamentariska läget stimulerar kortsiktighet. Men i längden belönar inte väljarna den som kan poppa flest popcorn, utan den som kan ta en rejäl fight för sina värderingar och för framtiden.
Som när socialdemokratin sätter ner foten mot den galna iden att det ska gå att tjäna pengar på att driva skolor eller vårdcentraler.
I längden belönas den som kan ta en rejäl fight. Men det krävs mod. Det kommer att göra ont.
Det krävs mod. Motståndet är hårt, välorganiserat och penningstint. Det kommer göra ont, men politik är inget samkväm.
För den som vill bygga en framtid där jämlikhet och frihet råder så är det ett mödosamt arbete. När du cyklar i en uppförsbacke måste trampa på än hårdare för att hålla styrfart.
Per-Albin Hanssons visioner var inga slätstrukna kompromisser. De var, och är, djupt radikala.
»Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.«
Men utan att kombinera denna vision med en enveten reformagenda hade varken Sverige eller socialdemokratin varit vad den är idag. Och just där ligger också framtiden, i modiga, visionära och genomförbara reformer.
Veronica Palm är S-debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
