Skolan och samhället och livet i övrigt kan inte skiljas åt om vi ska kunna bryta A- och B-uppdelningen av våra unga. Vi behöver ansvariga som tar sitt ansvar, annars ska de avgå.
De svenska skolorna håller på att delas upp i ett A- och ett B-lag. Det är en lika jobbig som väntad slutsats av tidningen Dagens Samhälles senaste granskning av likvärdigheten i skolan.
Tidningen har tittat på statistik från de 202 kommuner som har minst två grundskolor och jämfört andelen behöriga elever till gymnasiet 2011 och 2014. I 109 kommuner har skillnaderna ökat mellan den bästa och sämsta skolan. Och dolken i hjärtat vrids om ett extra varv när siffrorna visar att det oftast är de redan svagaste som halkar efter ännu mer.
De som lever i villfarelsen att vi inte har ett klassamhälle kan ägna en vecka åt att läsa statistik från Skolverket och Skolinspektionen. Siffrorna säger samma sak: Vi har ingen likvärdighet i svensk skola. Därtill har vi en boendesegregation, som går hand i hand med arbetslöshetssiffror, långtidssjukskrivningar och misslyckanden i skolan, som i sin tur skapar arbetslöshet och sjukskrivningar. Utan utbildning, hamnar man utanför samhället.
I Burlöv har man sett en dramatisk skillnad mellan de två högstadieskolorna. 2011 hade båda skolorna 90 procent behörighet till gymnasiet, 2014 hade siffran sjunkit till 67 procent på den ena. Enda synbara skillnaden är att den lyckade skolan ligger i ett medelklass- och villaområde medan den andra finns i ett miljonprogramsområde. Läs gärna den förra meningen igen.
Men det mest deprimerande är inte att siffrorna är låga. Det mest deprimerande är att de tillåts sjunka. Hur är det möjligt?
Jag tror att fler än jag drog efter andan när Skolinspektionen i november 2014 presenterade sin fem år långa utredning om kvaliteten i de svenska skolorna. Nio av tio kommuner fick kritik. ”De har inte tillräcklig kunskap om sin egen verksamhet för att driva skolan framåt. De utgår inte heller från de nationella målen”, sa Skolinspektionens generaldirektör Ann-Sofie Begler då. Läs gärna om den meningen också.
I Örebro har man fattat att den enda vägen framåt är enad front och konkret handling. Förvaltningarna inom skola, socialtjänst, fritid och arbetsmarknad, polis, bostadsbolag, moskéer, kyrka och civila föreningar ska samarbeta för att tillsammans stötta kommunens miljonprogramsinvånare, skriver Dagens Samhälle. Alla luckor ska täppas till. Hur ser familjesituationen ut? Boendet? Hur mår ungdomarna, hur mår deras föräldrar? Vad kan erbjudas på fritiden?
Det är rätt tänkt. Skolan och samhället och livet i övrigt kan inte skiljas åt om vi ska kunna bryta A- och B-uppdelningen av våra unga. Men varför agerar inte fler kommuner, politiker och andra beslutsfattare som i Örebro? Varför hör och ser vi inte ansvarsutkrävande när ansvariga år efter år låter våra unga sakta påbörja resan in i ett utanförskap?
Regeringen offentliggjorde för två veckor sedan en Skolkommission som i januari 2017 ska presentera en plan för hur vi nationellt ska komma åt skolans problem. Jag ska inte klaga på det, intentionen är god, men den får inte betyda att rektorer och huvudmän sitter stilla och väntar på att någon annan ska lösa problemen.
Vi har haft statistik och kunskap i många år som visar hur utbildningsklyftorna ökar år efter år. Vi behöver inte fler ansvariga som nickar allvarsamt framför tv-kameror eller beklagar sig i tidningsintervjuer.
Vi behöver ansvariga som fattar att det är deras ansvar att göra något åt det. Klarar de inte av det ansvaret, ska det tas ifrån dem. De höga krav och förväntningar skolan ska ha på sina elever, ska även gälla för politiker, tjänstemän och rektorer.
Vesna Prekopic
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
