Något har varit ruttet i den svenska välfärden. Utredningen om vinster i välfärden markerar förhoppningsvis slutet på en era av politisk naivitet.
En slumrande tystnad har legat som en filt över dagspolitikens smala horisont. Men plötsligt rasslar det till. Först ett utspel som förhoppningsvis leder till att överskottsmålet slopas. Sedan gårdagens besked från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om att utreda hur offentliga medel egentligen används av privata utförare inom välfärdssektorn.
Äntligen.
Det är uppenbart för alla – utom de med störst ideologiska skygglappar – att den svenska modellen med privata utförare fullständigt har havererat. Åttiotalets dröm om småskaliga kooperativ och eldsjälar som driver kompletterande verksamhet har för länge sedan smulats sönder.
I dag domineras skol- och vårdmarknaden av stora koncerner som plockar med sig kappsäckar med skattemedel och smiter ut bakvägen i stället för att förbättra för elever och patienter. Att Vårdföretagarna i falsett skriker om att utredningen i ett ögonblick omvandlar Sverige till en öststatsdiktatur säger mer om debattklimatet än om verkligheten.
Något har varit ruttet i den svenska välfärden under lång tid. Åttiotalets nyliberala epok spred tidigare utdömda idéer långt in i den svenska socialdemokratin.
Folkvalda politiker lämnade dörren till välfärdens innersta rum på glänt, men fick snart se den ryckas upp på vid gavel. Det ideologilösa nittiotalet skapade en realitet där politiken konsekvent underkastade sig kapitalets kortsiktiga infall och nycker. Resultatet lever vi med ännu i dag.
Det är faktiskt obegripligt att högern och näringslivet med hedern i behåll kan försvara att privata aktörer leker rövare i den offentliga sektorn. Modellen slukar resurser, presterar sämre och omöjliggör demokratisk insyn.
I ett internationellt perspektiv framstår vi som ett varnande mardrömsexempel på urspårad marknadsfundamentalism. Att vi under så lång tid tillåtit kvartalskapitalistiska principer styra välfärden, på bekostnad av medborgarna själva, är i själva verket pinsamt.
Idén att samma mekanismer som avgör vad som fyller butikshyllorna även kan tillämpas på välfärden är både bakvänd och farlig. Utbildning är inte yoghurt, vård är inte sneakers.
Gårdagens besked markerar förhoppningsvis slutet på en era av politisk naivitet och handfallenhet inför privata intressen inom välfärden. Nu behövs i stället en ny debatt om hur vi kan garantera insyn, kvalitet och demokratisk makt över de samhällsfunktioner alla är med och betalar för.
Det är dags för en välfärd som gynnar medborgarna – inte fyller välfärdsoligarkernas plånböcker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
