Vi är ej maskiner

LEDARE Utvecklingen av artificiell intelligens möjliggör en specialisering av det mänskliga arbetet där just det mänskliga inslaget bejakas. Men det sker inte av sig självt. Tvärtom, så länge företagen tillåts styra utvecklingen är risken överhängande att vi människor än mer reduceras till maskiner.

Vi är ej maskiner.

Kraften i slagordet från gruvstrejken, som inleddes för 50 år sedan, går inte att värja sig emot.

Å ena sidan så självklart: ingen människa vill reduceras till en maskin, ingen vill att livet ska tjäna ekonomin istället för tvärtom.

Å andra sidan så radikalt: att det mänskliga arbetet skulle tillåtas vara något annat än ett instrument för den vinstmaximering som är drivkraften i vår ekonomi. Att arbetet ska få vara vad det skulle kunna vara.

Ett krav att ställa och kämpa för här och nu, men som inte låter sig uppfyllas med mindre än att samhället i grunden förändras.

Även i Sverige förekommer att man beräknar hur många sekunder ett arbetsmoment ska ta. Sekunder.

För vissa är arbetet ett sätt att förverkliga sig själv. Ett sätt att göra något som känns meningsfullt, där ens personliga insats värderas högt, arbetsuppgifterna är stimulerande, och man måste anstränga sig och ständigt lära nytt.

Det utesluter inte att villkoren för arbetet är ohållbara, inte sällan genom att arbetet är gränslöst och inkräktar på privatlivet.

Men för andra är arbetet föga mer än en källa till försörjning. I bästa fall skänker det gemenskap med goda arbetskamrater. Men arbetsuppgifterna, så som de organiserats, hade man hellre varit utan.

Maskiner är sannolikt vad arbetarna på Zalandos lager utanför Stockholm känner sig som. Istället för 31 varor per timme och anställd ska de nu hantera 41. Som om det fanns ett reglage där man enkelt kunde vrida upp takten. Inifrån lagret vittnas om hur nyanställda inte vågar gå på toaletten, av rädsla för att inte nå målen.

Och vad känner sig de poliser som, som nu ska ”hålla ögonen öppna efter snabbutredda ärenden” för att bättra på statistiken innan årets slut? Eller den hemtjänstpersonal som på ett bestämt antal minuter ska utföra på förhand bestämda sysslor, oavsett vad brukaren önskar eller behöver i den aktuella situationen.

I en ny rapport för Arena Idé resonerar Katrine Marçal om relationen mellan människa och maskin. Hon beskriver hur arbetare kommit att behandlas som robotar. Den artificiella intelligensen är bra på att hantera repetitiva och förutsägbara uppgifter. Människors arbete delas därför in i sådana moment. Även i Sverige förekommer att man beräknar hur många sekunder ett arbetsmoment ska ta.

Sekunder.

Men det är många gånger lättare att programmera en robot till att göra något som är svårt för en människa, än att förmå den att utföra en simpel mänsklig handling. Robotforskaren Hans Moravec har fått ge namn åt denna paradox. Ingen maskin kan ersätta människor när det kommer till kommunikation, empati och relationer. Sådant vi lärt oss genom att interagera med andra.

Digitaliseringen och utvecklingen av artificiell intelligens möjliggör en specialisering av det mänskliga arbetet där just det mänskliga inslaget bejakas. Men det sker inte av sig självt. Tvärtom, så länge företagen tillåts styra utvecklingen är risken överhängande att människor än mer reduceras till maskiner. Här krävs, vilket Marçal är tydlig med, politisk styrning.

Facket måste kräva mer än att de mänskliga robotarna ska få bra betalt och inte slitas ut eller skadas. Och politikerna kan inte tro att arbetet per automatik blir en välsignelse i en ekonomi byggd på konkurrens och vinstjakt.

Låt de strejkande gruvarbetarnas slagord stå som inspiration.

Vi är ej maskiner.

Lika självklart som radikalt.

Vare sig det ter sig uppnåeligt eller ej måste kravet ställas i varje stund: att arbetet ska få vara vad det skulle kunna vara. De hinder som står i vägen måste rivas.