Vi är godare än så här

Kristian Lundberg berättar om ett Sverige som många människor lever i, men som politiken hittills inte velat sätta ord på.

Här är den. Berättelsen om dagens Sverige som den politiska vänstern verkar så oförmögen att få ur sig. I anklagelseskriften ”Det här är inte mitt land” (Atlas) skriver Kristian Lundberg:

”Vi kan stänga gränserna. Vi kan sänka biståndet. Vi kan dela upp människor i A- och B-klasser. Men vill vi? Nej. De flesta vill faktiskt inte. Men vad gör vi av det? Vi tycks inte se att vi genom exempelvis en skattepolitik kan uttrycka vår solidaritet. Vi har blivit förhindrade att vara så goda som vi verkligen är eftersom vi hela tiden måste se efter vår egen grundtrygghet. Och ja, solidaritet kostar.”

Kristian Lundberg hävdar att han skriver ett litterärt reportage, men kommer närmare sanningen än många andra. Här knyts en omänsklig flyktingpolitik samman med mäns våld mot kvinnor och den grasserande barnfattigdomen. Bildar tillsammans ett samhälle där människor reduceras till volymer, för att tala med migrationsminister Tobias Billström (M).

När människovärdet på det sättet relativiseras har arbetsrätten, den överenskomna solidariteten, inte längre någon giltighet. I bemanningsföretagen samlas de oönskade och blir till statare igen.  Den generella välfärden finns inte längre.

Det kan tyckas vara en hopplös verklighetsbild. Men den är snarare upplivande i sitt klarspråk. Kristian Lundberg bedriver intersektionalitet i ordets rätta bemärkelse. Han knyter samman orättvisor som upprör, men som blir svåra att motverka så länge vi inte ser hur de hänger ihop.

”Mannen slår. Kvinnan lämnar bostaden. Mannen slår och kvinnan förlorar sitt arbete. Detta är erfarenhet. Barnen betalar också priset för mannens våld, också ekonomiskt”, skriver Kristian Lundberg och förklarar sambandet mellan män som slår, samhällets ignorans och fattiga barn.

Vad kan vi göra åt det här? Svaret är naturligtvis att se människan. Att inte stanna vid statistik och volymer, att återupprätta människors ansvar för varandra. En sådan hållning beskylls ofta för att vara naiv. Det ses exempelvis som ett fult debattknep att plocka ner övergripande flyktingpolitik till den enskilda människan som utvisas. Hennes rädsla och skräck.

Men vad kan vi annars göra? Vi är ju alla människor. Vi måste erkänna varandra – för att därigenom erkänna oss själva.

”Politik är inte att vilja. Politik är att bli – till människa, till subjekt, till handling. Det som skall omfattas av viljan måste bli större än det egna jaget. Det räcker inte med att se. Vi måste bottna i vår handling”, skriver Kristian Lundberg.

Ja, visst är det en anklagelseskrift. Som uppmanar till aktion. I en valrörelse där partierna försöker triangulera varandra till döds kommer Kristian Lundberg in från sidan, med sitt litterära perspektiv, och sätter fingret på Sveriges ömma punkter.

Om den politiska debatten inte förmår bedriva samhällskritik får kulturarbetarna ta det ansvaret. Så har det alltid varit. Kristian Lundberg berättar om ett Sverige som många människor lever i, men som politiken hittills inte velat sätta ord på.

Nu kan Kristian Lundbergs läsare åtminstone ställa rätt frågor till partierna som vädjar om deras röster.