Vi är inga reptilhjärnor

Det får vara slut på duttandet med skattesmitare. En offensiv mot de växande klyftorna är det enda sättet att minska folkets vrede.

Veckan började inte bra för den liberala samhällsdebattören Johan Norberg.

Knappt hade han i söndags i Godmorgon Världen i P1 förkunnat att det bara är »reptilhjärnor« som är oroliga för växande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga, förrän SVT kom med sitt unika, stora avslöjande om skattesmitning.

Och vad blåser på ökade klyftor och den utbredda förbittringen över ojämlikheten om inte det systematiska undanhållandet av skatt?

Om tio procent av Europas tillgångar ligger i skatteparadis, då har vi med Uppdrag gransknings grävreporter Joachim Dyfvermarks ord fått två parallella ekonomiska system, ett för vanligt folk och ett annat för de rikaste.

Byggbolaget PEAB:s slogan är »Nordens samhällsbyggare«. Men hur kan man vara samhällsbyggare, om man som PEAB:s grundare Erik Paulsson undanhållit pengar i skatteparadis?

Vi får bara ett riktigt samhällsbygge om också de rika över skattsedeln är med finansierar välfärden. Men runtomkring i Europa ser vi motsatsen.

Välfärden rustas ned för att skatteintäkter saknas. Många politiker har de senaste årtiondena ägnat sig åt att tävla om vilket land som mest kan sänka sina bolagsskatter och andra skatter. Ibland har argumentet varit att man den vägen ska motverka att pengar flyttar till skatteparadis.

Nu visar det sig att undanhållandet av skatt ändå tycks öka, och att folkvalda i en del länder själva haft brevlådeföretag med gömda tillgångar. Att somliga etablerade politiker på detta sätt haft fingrar i samma syltburk som storföretagsledare kan bli bingo för högerpopulismen.

Missnöjespartiernas agitation underblåses förstås också av bankerna. De, som med jämna mellanrum måst räddas med skattebetalarnas pengar, har tackat för detta genom att dränera välfärden när de hjälper de rikaste att smita från skatt.

En sådan bank, som utpekas för att via rådgivare i Panama skapat brevlådeföretag i skatteparadis, är Nordea. Den banken har tidigare ertappats med att ha dolt penningtvätt.

En av finansminister Magdalena Anderssons första kommentarer efter söndagskvällens avslöjande var att Nordea borde måna om sitt varumärke. Det är märkligt att en socialdemokratisk finansminister bryr sig om bankernas image. Viktigare är politikens image. Magdalena Anderson är satt att företräda de många människornas intressen, när dessa idag formligen ropar efter mer rättvisa och en tydligare omfördelningspolitik.

Det får bli slut på duttandet med skattesmitare som gör självrättelse. Finansministern måste visa att hon vill stoppa de som fuskar.

Och Andersson får inte glömma att hon faktiskt av det stora avslöjandet fått ett extra argument för den bankskatt som planeras, och som gärna skulle kunna vara större.

Det är just detta, en politiskt offensiv för att försöka utjämna de växande klyftorna, som är det enda riktigt verksamma motgiftet mot den vrede, cynism, uppgivenhet och förtvivlan som dominerar väljarkåren i det ena västlandet efter det andra.

Det är inga reptilhjärnor som är oroliga för de växande klyftorna, som Johan Norberg påstod i sin radiokrönika i söndags, utan alla som månar om demokratin.