Vi är som grodan i det allt hetare vattnet

Alla talar om strama budgetar men det finns ingen politik i världen som utgår från kolbudgeten.

Finansministern talar om lågkonjunktur. Vi måste hålla oss inom en stram budget för att inte spä på inflationen. Man kan förvänta sig några svåra år. Miljöministern borde också tala om en annan stram budget, en stram och krympande kolbudget. Man kan förvänta sig ett antal svåra sekler.

Så såg det ut 2020

FN:s klimatpanel IPCC konstaterade i sin senaste summerande rapport, att den globala kolbudget som fanns kvar vid ingången av 2020 för att klara det globalt eftersträvade 1,5 graders målet med 50 procents sannolikhet var 500 Gt CO2e. Beräknat efter befolkningsmängd skulle det ge en kolbudget på 28 Gt för hela EU och 0,6 Gt för Sverige. Med fortsatta utsläpp på nuvarande nivå skulle kolbudgeten vara förbrukad vid slutet av 2020-talet i EU och globalt. Sverige låg litet bättre till, den skulle ta slut 2032.

Så ser det ut nu.

Nya beräkningar visar att den återstående kolbudgeten räknat från 2023 endast är 250 Gt och därmed ökar risken att den tar slut snarare vid mitten än vid slutet av 2020-talet. Men det finns ingen politik någonstans i världen som utgår från kolbudgeten. Kan man ha en trovärdig plan utan en budget? Ingen regering, inget företag, inget privat hushåll skulle väl tänka så.

Vad blir effekterna?

Klimatforskarnas varningar för vad som kan hända om vi överskrider de globala klimatmålen blir alltmer desperata. De konstaterar att för varje ny fyraårsrapport från IPCC har utvecklingen blivit värre än vad som förutsades tidigare. Fortsatt uppvärmning kan leda till mer definitivt överskridande av tröskelvärden som leder till självförstärkande processer. När permafrosten tinar frigörs kol och metan. Växthuseffekten tilltar och de stora isarna i Himalaya, Arktis och Antarktis smälter snabbare. Isarnas vita ytor minskar och reflekterar inte tillbaka lika mycket av solinstrålningen, vilket ökar uppvärmningen och tiningen av permafrosten. En självförstärkande rundgång, som kan bidra till att tippa också andra viktiga system, som Amazonas, Indiska monsunen och Golfströmmen, har uppstått.

Det händer nu och kanske ohejdbart. Nu är det nära 1,2 grads höjning av medeltemperaturen på jorden jämfört med förindustriell tid och det läcker redan koldioxid och metan från uppluckrad permafrost och havsytans höjningstakt har fördubblats. Totalt finns i permafrosten kol motsvarande dubbelt så mycket som nu finns i atmosfären. Och fler av de system som forskarna utpekat vara i riskzon för så kallade tipping points löper viss risk att passera denna brytgräns redan vid 1–1,2 graders uppvärmning, det vill säga där vi befinner oss idag.

Men vi märker inte detta. Vi är som grodan i det allt hetare vattnet. Vi förstår inte att vi kanske passerar en punkt där vi inte längre kan hoppa ur vattengrytan.

Vad göra?

EU:s åtgärdspaket Fit for 55 är ett mycket viktigt steg i rätt riktning men det är inte tillräckligt. För att inte överträda en gräns som kan visa sig vara en stupstock för mänskligheten är det angeläget att i det fortsatta klimatarbetet utgå från kolbudgetar nationellt, på EU-nivå och globalt. Sverige bör verka för att EU i sitt nuvarande arbete med att sätta mål för 2040 utgår från en kolbudget på EU-nivå. Och den svenska regeringen kan visa vägen genom att i höstens klimathandlingsplan beräkna och redovisa en kolbudget för Sverige med en uppskattning av vilken typ av åtgärder som skulle kunna leda till att vi klarar att hålla oss inom budgeten. EU måste jobba på att få ner sina egna utsläpp men också driva på och hjälpa till att få ner utsläppen i resten av världen. EU består av rika länder och har ett historiskt ansvar.

Siv Ericsdotter, civilekonom och f.d. kanslichef i regeringens Miljövårdsberedning

Åsa Sohlman, fil.dr. i nationalekonomi och f.d. departementsråd i regeringskansliet