Vi befinner oss i en allvarlig kris för folkstyret

I dagens politiska landskap har den ideologiska konflikten tonats ner. Bristen på ideologisk konflikt och mobilisering och avsaknaden av politisk »passion« gynnar otvetydigt högerpopulismen.

1973 klev Mogens Glistrup ut ur skuggorna. Hans Fremskridsparti blev Danmarks tredje största parti. Socialdemokraten Jens Otto Krag talade uppgivet om »väljarnas hämnd«. Bengt Lindroth återanvänder Krags formulering i sin bok »Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden«, en läsvärd exposé över den politiska utvecklingen i de nordiska länderna med fokus på populism i allmänhet och högerpopulism i synnerhet.

Jens Otto Krag var under flera decennier en central politisk gestalt i Danmark. En av arkitekterna bakom det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet. Central spelare i arbetet för att utveckla välfärdsstaten. Minister och statsminister under socialdemokratins gyllene decennier.

Han drev en försiktig ekonomisk politik och var mån om att hitta överenskommelser i Folketinget. En typisk nordisk socialdemokrat. Inga djärva experiment, en försiktig men ändå konsistent reformism. Jens Otto Krag porträtterades genialt i TV-serien »Krönikan«.

När Glistrup äntrade scenen 1973 lämnade Krag politiken: »allt han stod för tycktes ha rasat ihop; den starka och goda och upplysta välfärdsstaten, byggd på politiska förtroenden och allianser mellan de etablerade och klassiska partierna«. I sina dagböcker kallade han Glistrup en »en galen mand« och skrev att »denna folkiga otillfredsställelse« innebär »en allvarlig kris för folkstyret«.

Drygt fyra decennier senare framstår högerpopulismens i Norden som en paradox. Den föddes som en revolt mot den socialdemokratiska välfärdsstaten, höga skatter, statlig kontroll och inskränkningar i »friheten«. De högerpopulistiska partierna hade då en populistisk nyliberal agenda. I dag omfamnar en del av dessa partier tvärtemot välfärdsstaten. Med tillägget att välfärden ska förbehållas den »etniska« befolkningen.

Motståndet mot invandring har övertrumfat kampen mot höga skatter. I grunden handlar det om att vinna sympatisörer och väljare. Populister tenderar alltid att kapitalisera tidens missnöje.

Högerpopulistiska partier har inte kommit till Skandinavien via ett rymdskepp från en fjärran planet. Tvärtom återuppväcker och anknyter de till tankegods som ligger inbäddade i vår egen historia. I grund och botten är det fråga om klassiska konservativa förhållningssätt som laddas med främlingsfientlighet och inskränkt nationalism.

Sverige var länge ett undantag eftersom vi aldrig begåvades med ett högerpopulistiskt parti i riksdagen på 1970-talet.

En förklaring kan vara att Sverige präglades av en hård ideologisk konflikt på 70-talet. Arbetarrörelsen var organisatoriskt stark och hade en karismatisk ledare i Olof Palme. Moderaterna bevakade högerkanten och lämnade inte mycket utrymme för en svensk Glistrup. Gösta Boman talade om en »liberal revolt« och var något av en östermalmsk folktribun med klara populistiska drag. Och Centerpartiet attackerade centraliseringen och socialdemokratin från landsbygdens horisont.

I dag har den ideologiska konflikten tonats ner. Men tonläget är högt och kompromissviljan mindre än på 1970-talet. Motsägelsefullt egentligen eftersom samling i mitten och triangulering varit den politiska modellen under lång tid.

Den förklaringen anknyter till Chantal Mouffes föreläsning i Sverige när hon talade inför ett fullsatt Kulturhus i Stockholm på inbjudan av Arena Idé och Fronesis. Hon menade att dagens högerpopulister bättre än vänstern förstår behovet av konfrontation, av att skapa ett vi och ett dom (i deras version i form av »svenskar« mot »invandrade« och »invandrare«).

Mouffe poängterar att demokratin inte är en idyll där alla kan komma överens. Utan en metod för att hantera konflikter där olika ideologiska perspektiv och reella alternativ måste kunna ställas mot varandra. Hon förespråkar en radikal reformism. Lite som på 1970-talet. Det ligger mycket i det. Bristen på ideologisk konflikt och mobilisering och avsaknaden av politisk »passion« gynnar otvetydigt högerpopulismen.

Till detta kommer dock några viktiga strukturella pusselbitar. De lojaliteter och identiteter som bar upp arbetarpartierna i Europa har eroderat. Klassröstningen har successivt avtagit under de senaste femtio åren. I globaliseringen tidevarva skapas samtidigt nya spänningar mellan det urbana-globala och längtan efter gemenskap i det lokala. Nya identiteter och politiska konfliktlinjer lyfts fram delvis bortom vänster-höger-axeln. Folkstyrets kris innebär att den nationella demokratin tappat kraft. EU har visat sin oförmåga att hantera ekonomiska kriser och flyktingströmmar och bundit fast Europasamarbetet vid en ekonomisk konservatism.

Vi befinner oss i en allvarlig kris för folkstyret, för att återknyta till Jens Otto Krag. Kort sagt en bördig mylla för olika slags missnöje. 1973 utmanades den socialdemokratiska välfärdsstaten. 2016 är det de socialdemokratiska partierna som sådana satta under existentiell press.