Vi behöver en kollektiv prepperkultur

ledare Var och en av oss är rätt usla på att beräkna långsiktiga risker för samhället som helhet. Summan av såväl skräckscenarier som drömmar måste därför knytas till gemensamma handlingar.

Terrorism, krigshot – eller förberedelser inför en kommande klimatkollaps. Anledningarna till att prepping – individer eller grupper som aktivt förbereder sig för det värsta– blomstrat det senaste decenniet spretar.

I USA har specialbyggda lösningar för att möta kriser blivit en mångmiljonindustri. En militär kärnvapensilo från kalla kriget byggdes till exempel om till ett exklusivt lägenhetskomplex – 15 våningar under marken. Mark och fastigheter på avlägsna platser, från Nya Zeeland till Colombia, köps upp för att klara en kommande ragnarök.

De apokalyptiska bränderna i Amazonas– som motsvarar hälften av världens sammanlagda regnskog och absorberar två miljarder ton koldioxid årligen – bekräftar våra kollektiva fasor. Brasiliens president, Jair Bolsonaro, har tills nyligen vägrat ta emot internationell hjälp. I USA väntas 83 miljöskyddslagar plockas bort det närmaste året.

Vi har all anledning att vara rädda. För många blir överlevnadskulturen en psykologisk skyddsvall mot all världens hot, ett sätt att hålla klimatskräcken i schack.

I slutändan spelar det ingen roll hur mycket mat var och en av oss hamstrar. Vi fixar faktiskt inte det här själva.

Hittills har svaret ofta varit klimatskam inför den enskildes konsumtion eller förmaningar om att återvinna eller köpa sig fri från ansvar. Bördan för hela mänsklighetens kris har placerats på den enskilde.

Synsättet är livsfarligt.

Varje stor mänsklig omställning, politisk som teknologisk, har i själva verket varit summan av människor som agerar kollektivt. Bill McKibben, amerikansk journalist och klimataktivist, menar att klimatfrågan gör att vi faktiskt upphör att vara individer. Krisen skapar en nödvändig mellanmänsklig legering, kopplar samman vårt öde.

I en forskningsstudie med data från 35 länder är en av slutsatserna att benägenheten att leda klimatomställningen avgörs av graden av tillit till andra. Brister tilliten skapas en ”social fälla” där individuella handlingar med kortsiktiga vinster försämrar för samhället och mänskligheten över tid. Typexemplet: luftkonditionering i enskilda hem gör i förlängningen städer och samhällen till olidliga tryckkokare.

Insikten är viktig. Den stora omställningen på systemnivå måste vara ett demokratiskt projekt med ekonomiska, sociala och ekologiska ambitioner. Var och en av oss är rätt usla på att beräkna långsiktiga, gemensamma risker för samhället som helhet. Summan av skräckscenarier – och drömmar – måste i stället knytas till gemensamma handlingar.

Potentialen finns.

Ett massivt bildnings- och handlingsprogram inom skola och utbildning, som organiserar och rustar för klimatomvandlingen. Ett försvar – militärt och civilt – som snabbt reagerar och löser akuta, oväntade klimatchocker. Och en gemensam välfärd som kombinerar klimat och social rättvisa.

Annorlunda uttryckt: vi behöver en kollektiv prepperkultur som gör att vi går från individuell förtvivlan till kollektiv styrka. Först då kan ilskan och skräcken inför sakernas tillstånd, hopplöshetens epidemi, ersättas med handling. I slutändan spelar det ingen roll hur mycket mat var och en av oss hamstrar, eller hur djupt vi gräver ned den där bunkern. Vi fixar faktiskt inte det här själva.