Vi behöver en smittspårning värd namnet

ledare Det duger inte att lämpa över ansvar för smittspårning på enskilda individer, när många inte har möjlighet att ta ansvar och hålla avstånd. När Folkhälsomyndighetens ambitioner är för låga måste regionerna ta ansvar.

Den 10 augusti ringde en anställd på kasinot i den lilla kurorten Zell am See Österrikes motsvarighet till 1177, Hotline 1450. Han hade milda symptom på covid-19. Redan dagen efter, den 11 augusti, hade han testats, och testresultatet var klart: det var positivt. Samtliga 23 anställda på kasinot testades omedelbart, och 300 personer som besökt kasinots barer, restauranger och spelbord mellan den 7 och 8 augusti uppmanades vara uppmärksamma på minsta symptom. De besökare som varit i direktkontakt med den smittade skickades i karantän.

Ett i Sverige helt otänkbart scenario. Inte bara för att väntetiderna för både test och testresultat är mycket längre här. Den stora skillnaden är att smittspårningen sällan är systematisk. Ingen smittspårning görs på arbetsplatser (förutom inom vården och omsorgen), eller på skolor.

Det är sympatiskt att den svenska Folkhälsomyndigheten rekommenderar att den som är smittad av covid-19 själv ska ta kontakt med människor som hen har haft kontakt med. Det är trevligare att få ett samtal från någon man känner, än från en anonym vårdpersonal.

Problemet är att din smittade kompis inte har instruktion att säga något annat än ”var uppmärksam på symptom” och ”stanna hemma om du är sjuk”. Enligt nuvarande rekommendationer ska bara den som har symptom testa sig. Ingen annan. Inte den smittades närkontakter, inte ens den som delar samma hushåll eller samma säng. Ingen ska ens för säkerhets skull stanna hemma från skolan eller jobbet. Trots att covid-19 smittar som mest, som Folkhälsomyndigheten skriver, ”i anslutning till insjuknandet och i början av sjukdomsförloppet”. Iväg till jobb och skola, bara.

Eftersom ingen testar sig, sker det ingen kartläggning av smittkedjorna. Därför är det också omöjligt att utkräva ansvar för att smittkedjorna uppstår.

Ingen får reda på om det finns tre fall av konstaterat smittade som åkt buss 821 från Björklinge till Uppsala. Vilket innebär att varken Upplands Lokaltrafik eller bussbolaget som kör på linje 821 behöver ta ansvar för att smittan sprids på bussen. Och skolförvaltningen slipper ta ansvar för att man inte infört senare skolstart för gymnasieelever, som pendlar in till stan från hela länet, just vid den tiden på dygnet då det är som mest trångt på bussar och pendeltåg.

Istället kan samma (symptomfria) superspridare sitta på samma buss, dag efter dag. Som mest får hen kanske ett samtal från en kompis: Du, jag är smittad, stanna hemma om du är sjuk, och… tja, vi ses om en vecka.

Ingen får reda på om det är fyra fall av smitta i klass S19A. Ingen kartlägger smittkedjan, ingen systematiserar smittspårningen. De smittade elevernas lärare får inte veta att smittan sprids i klassen, eller rektor. Istället sprids smittan från samhällskunskapen till tyskalektionen med elever från parallellklasserna, och vidare till skolkören. De skulle öva utomhus men det började regna. Ingen behöver ta ansvar för det. Ingen får ens reda på att skolan är en smittohärd.

Kanske bidrar medias behov av en huvudperson till att smittskyddsläkarna hamnar i skuggan; journalisterna på riksmedier i Stockholm ställer alla frågor till Tegnell.

Enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer ska PCR-tester för pågående covid-19 tas i samband med smittspårning. Myndighetens provtagningsindikation för nukleinsyrapåvisning vid covid-19 uppdaterades så sent som i måndags 24 augusti. Men det är bara inom hälso- och sjukvården och omsorgsverksamhet som ”en omfattande och väldigt noggrann smittspårning” ska göras säger Anders Tegnell till SVT, liksom ”i familjer och andra ställen där man vet att smittan sprids ofta”. Men i andra delar av samhället kan man ”hålla en lite lägre nivå på ambitionen”, säger statsepidemiologen.

Den svenska smittskyddslagen (2004:168) och smittskyddsförordningen (2004:255) säger att alla allmänfarliga sjukdomar ska smittspåras. Det är dock inte Folkhälsomyndigheten som har ansvar för smittspårningen. Det är den regionala smittskyddsläkarens ansvar.

Enligt SVT:s kartläggning ser det väldigt olika ut i olika regioner. Bara en enstaka region, Västra Götaland, uppger att de har en plan för ”händelseutlöst smitta”. Som skolkörens repetition, får man anta. Alla andra verkar prioritera patientsekretessen framför systematisk smittspårning. Trots att de har makt att prioritera annorlunda.

Det handlar om makt. Alla har inte samma makt att skydda sig själva och andra. En gymnasieelev kan inte hålla avstånd i ett klassrum som är byggt för att 32 elever ska sitta med 30 centimeters mellanrum, om klassrummet fylls med just 32 elever. Eleven kan inte heller välja att undvika trängsel i kollektivtrafiken om de obligatoriska lektionerna börjar kl 08.30. Det är bara skolledningen, rektorn, som har makt att påverka det. Makt som borde följas av ansvar.

Ett utbrott i annexet där alla har rast samtidigt i trånga korridorer. Rektor får inget veta, och behöver inte ta ansvar. Istället är det enskilda smittade elevers ansvar att ringa runt till sina kompisar? Det är orimligt.

En kan få intrycket av att Maria Amér på Gotland är den enda smittskyddsläkaren i Sverige. Kanske bidrar medias behov av en huvudperson till att smittskyddsläkarna hamnar i skuggan; journalisterna på riksmedier i Stockholm ställer alla frågor till Tegnell. När frågorna borde ställas till varje regions smittskyddsläkare.

Det är dags för de regionala smittskyddsläkarna att kliva fram nu. Helst tillsammans med ansvarstagande kommunalråd och en regering som pekar med hela handen. Inför en smittspårning värd namnet.