Vi behöver fler gula kort

Söndagskrönikan Om fotbollsspelare kunde köpa sig fria från gula kort skulle sportens moraliska fundament undergrävas. På samma sätt urholkar marknadsmekanismernas utbredning viktiga grundprinciper i jämlika samhällen, skriver German Bender.

Jag är inte speciellt sportintresserad, men en sak jag uppskattar med fotbolls-EM är att dagligen få bevittna små stunder av nästan obefläckad jämlikhet.

Ta till exempel en av fotbolls-EM:s riktiga stormatcher, Portugal–Frankrike.

Med fem minuter kvar av första halvlek fäller Antoine Griezmann den portugisiske mittfältaren Danilo Pereira. Domaren springer genast fram och höjer det gula kortet mot den frustrerade franske stjärnforwarden.

Den varnade fotbollsspelaren har i det läget två alternativ.

Han kan försöka argumentera mot domslutet, sannolikt utan framgång och dessutom med risk för att få ännu ett gult kort och därmed bli utvisad. Eller också kan han stoiskt acceptera domarens beslut och fortsätta spela, förhoppningsvis lite mer försiktigt.

Det han däremot inte kan göra är att hiva fram plånboken och försöka köpa sig fri.

Det hjälper inte Antoine Griezmann att han håvar in 460 miljoner kronor om året som anfallare i sin klubb FC Barcelona, medan domaren Antonio Mateu Lahoz får en i och för sig hög men långtifrån astronomisk månadslön som domare i spanska ligan plus 5 000 euro för sin insats under matchen i fråga.

När domaren dömer kan spelaren inte köpa sig fri från situationen – oavsett hur rik hen är. Det gula kortet är ett vackert uttryck för jämlikhet i fotbollens annars djupt ojämlika värld.

Vi behöver fler sådana situationer i samhället.

I stället har vi de senaste 30 åren ägnat oss åt att skapa färre. Marknadsmekanismer och betalningsförmåga har betraktats som lösningar på alla möjliga problem – stora som små.

Jobbigt att barnen måste gå i en stökig skola? Ge vinstdrivande aktiebolag rätt att driva skolor!

Tråkigt för folk att köa på tivoli? Sälj dyrare biljetter som låter dem som har råd gå förbi kön!

Svårt för människor att hitta ett arbete? Låt de arbetslösa välja privata jobbcoacher i stället för Arbetsförmedlingen!

Trist att städa hemma? Låt folk köpa städtjänster med skattesubventioner!

Bostadsbrist? Inför marknadshyror!

Bit för bit har vi konstruerat ett samhälle där inte bara de rika utan också medelklassen, åtminstone dess övre skikt, kan köpa sig förmåner, gräddfiler och undantag. Vi har skapat ett samhälle med alldeles för få gula kort-situationer, trots att vi är många som tvärtom vill se fler.

Inte undra på att klyftan mellan väljarna och de etablerade partierna ökar.

Nästan två av tre svenskar anser att vinstutdelning inte ska tillåtas i välfärden (se bild 14 i SOM-institutets årliga mätning). Men i Januariavtalet står det: ”Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.”

Sju av tio är emot marknadshyror (Hyresgästföreningen/Novus, 2018). Men i Januariavtalet står det: ”Fri hyressättning vid nybyggnation införs”.

Listan kan göras lång, men grundfrågorna är desamma: hur ser vi på marknadslösningar i välfärden och hur ska vi använda våra skattepengar? Politikers vitt skilda svar på de frågorna skulle kunna tydliggöra en konflikt som fått alldeles för lite utrymme i den offentliga debatten.

Det går idag en viktig politisk skiljelinje mellan de som tycker att vi behöver introducera marknadsmekanismer på fler områden i samhället och de som vill begränsa marknadens räckvidd. Kanske rentav minska den.

En som står på de sistnämndas sida är Michael Sandel, världsberömd politisk filosof och professor i statsvetenskap vid Harvard. I sin bok ”What Money Can’t Buy: The Moral Limits of Markets”, skiljer han på marknadsekonomier och marknadssamhällen. Marknadsekonomin, menar Sandel, är ett verktyg för att öka effektiviteten i ekonomiska transaktioner. Marknadssamhällen är mer extrema varianter av marknadsekonomier, där nästan allt är till salu. Och när människors grundläggande behov blir beroende av betalningsförmågan, då förändras samhället i grunden.

Eller, som han också uttryckt det: ”Ju mer som kan köpas för pengar – desto svårare är det att vara fattig.”

Sandel kopplar ihop marknadiseringen av samhället med den tilltagande politiska uppgivenheten och stödet för populistpartier: ”Jag tror att en av orsakerna till det offentliga samtalets tomhet är att vi outsourcat våra moraliska argument till marknaden”, säger han. Politik handlar därmed inte längre om vad vi som medborgare bör göra och varför, utan om hur till synes avideologiserade politiker kan göra förment teknokratiska justeringar av rådande system. I praktiken rör det sig ofta om att successivt introducera marknadsmekanismer i allt större och allt viktigare delar av samhället.

Inte undra på att klyftan mellan väljarna och de etablerade partierna ökar.

Michael Sandel pekar även på hur vår uppfattning om rättvisa och moral förvrängs när allt fler handlingar och samhällsfunktioner får en prislapp. I en uppmärksammad essä nämner han till exempel hur den altruistiska handlingen att ge blod förvandlas till en mer kalkylerad ekonomisk transaktion i länder (som USA) där man får betalt för sitt blod. Han nämner också amerikanska delstater där man för en avgift kan få en mer bekväm fängelsecell, eller företag som erbjuder tjänsten att anlita hemlösa och andra fattiga för att stå i kö så att du själv ska slippa.

Ett exempel jag själv kommer att tänka på, är tio israeliska förskolor där man införde böter för de föräldrar som inte hämtade sina barn i tid. Syftet var förstås att minska antalet sena hämtningar. Resultatet? Antalet sena hämtningar fördubblades. När man satte ett bötesbelopp (dvs. en prislapp) på varje sen hämtning gjorde man den samtidigt moraliskt acceptabel. Genom att betala det utsatta priset köpte sig alltså föräldrarna både rätten att utföra handlingen (slippa passa tiden) och friheten från moraliska spörsmål (dåligt samvete).

Listan på dylika exempel kan göras lång, men poängen är enkel: ekonomiska incitament fungerar.

De fungerar bara inte alltid som man tänkt sig. Dessutom får de ofta oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Och givetvis är det inte enbart den som betalar sig förbi bostadsköer, välfärdssystem och städning som påverkas. När marknadsmekanismer införs i tidigare fredade delar av samhället påverkas alla – även de som inte vill eller kan betala.

Eller, för att återigen citera Michael Sandel:
Ju mer ekonomiskt tänkande tränger sig in i vårt sociala och medborgerliga liv, desto svårare blir det att skilja på marknadsmässiga och moraliska resonemang.

En lösning, föreslår Sandel, är att fråga oss om vi är beredda att acceptera den moraliska kostnaden för de attityder och normer som pengar kan tränga ut:
Skulle den förlusten förändra aktiviteten på sätt som vi skulle ångra? Om så är fallet, bör vi avstå från att introducera ekonomiska incitament i aktiviteten, även om de skulle kunna medföra vissa fördelar?

Med andra ord: vill vi verkligen ha de effektivitetsvinster och den valfrihet som marknadslösningar i vissa fall (men långtifrån alltid) kan bidra till, om priset är en långsiktig urholkning av vår individuella och samhälleliga moral?

För att knyta ihop säcken kan vi ponera att UEFA skulle sätta en prislapp på gula kort. Mot en pekuniär avgift kunde en spelare slippa bli varnad eller utvisad. Vad skulle det leda till? Tja, effekten skulle troligen bli att andelen lågavlönade spelare bland de varnade och utvisade sköt i taket, medan de mer välavlönade i lugn och ro kunde fälla krokben på sina motståndare och spela vidare som om ingenting hade hänt.

På ett djupare plan skulle det förstås innebära att man moraliskt sanktionerade fult spel.

Alltså mer likt det samhälle vi har idag.

För min del är svaret givet: vi behöver skapa fler situationer som vi inte kan köpa oss förbi, inte färre. Vi behöver bygga samhällen där fler oftare ställs inför jämlika situationer, där vi alla har samma möjligheter – eller hinder.

Det behövs fler gula kort.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan